Mot ett annat sorts Mecka

Hur fixar folk det där med att få ett hus fullt av ungar att se ut som om det vore kopior av sånadär otäcka fotografier som finns i heminredningstidningar? Med vita soffor och bord som står exakt i vinkel mot soffor och utan en enda glassfläck dessutom.
Har dom barnförbjudna vardagsrum? Eller desinficerade ungar?
Och borde man skämmas när det ligger lego på köksgolvet och pussel på soffbordet och en massa teckningsprylar i ett hörn i stora soffan?
Förresten, bara det där med skor. När man kliver in i hallen.

bild: Dion Archibald

- Du E, kan du ställa in dina skor så man slipper kliva över dem.
- Näe.
- Att va?
- Nej det kan jag inte för att det står skor överallt så det finns ingenstans att ställa dem.
- Maka ihop dom då.
- Kan du göra själv. Det är dina skor mest. En, två, tre, fyra par faktiskt.
- Som du lånade igår. Ett par i alla fall.
- Jamen alltså.
.

Ja sådär är det ju, man blir som en unge själv. Fast nu ska vi åka till ett berömt ställe som börjar på I och köpa en sorts specialskåp där skor försvinner som ner i ett sopnedkast fast man kan plocka upp dem igen utan att de luktar skunk. I alla fall om det inte varit skunk på dem innan de kastades ner.
Skoskåp kallas det och jag hade ärligt talat inte hört talas om den sortens skåp innan grannen snett över gatan berättade att det hade välsignat dem med en (nåja) skofri vardag.

Då måste jag ju också tillägga, att här i den här landsändan där jag blivit bofast, tar man av sig skorna så fort man kommit innanför dörren. Även vuxet folk gör det. Till och med gäster förväntas ta av sig skorna i hallen och tassa omkring i strumpfötterna om man inte har speciella inneskor med sig.
I vissa familjer har man en massa gästtofflor att låna ut.

Bild: Ann Farmer

Men alltså, jag har skaffat virkade grejjer att ha på blana. Man vill ju inte frysa och norrlandsgolv kan vara kallare än en kartong under en stockholmsbro.

Men i alla fall.
Nu ska vi vara turister i ett helt annat sorts landskap än det där med utsikt över fjällen.
Mot skoskåpens och de platta paketens Mecka!

Man måste uppfostra sig själv!

Igår när det åskade som värst och jag inte kunde ha igång nätverket i huset och alltså inte kunde blogga, då tänkte jag på alla gånger jag suttit någonstans i en trappuppgång eller i tunnelbanan eller vart som helst där det var torrt medan det regnade över. På sommaren kunde det vara rätt mysigt att krypa undan en stund. Det gjorde inget om man blev blöt heller, i alla fall inte om det var hyfsat varmt och man visste att det skulle vara bara en skur.

Men regn kan döda folk.
Om man blir genomblöt blir man genomkall. På hösten eller våren när det blir kring noll på natten får man inte vara genomblöt ifall man har tänkt lägga sig och sova någonstans. Och det gör man ifall man inte är nykter. Jorå, jag känner folk som dött så och så har det kallats för överdos.
Och det har det kanske varit på sätt och vis. Överdos är ju när man inte längre kan ta hand om sig så att man överlever den dos man tagit. Och ibland är det inte själva giftet som dödar utan något annat.


Så när jag satt där i vårt fina vardagsrum utan internet och tyckte lite synd om mig och sedan tänkte på hur det var... tja. Det går fort att ändra perspektiv. Och jag som alltid tänkt, att om jag skulle ha en egen lya så skulle jag låta folk som inte har det komma och slafa på min soffa. Men alltså, nu tänker jag inte så. Nu tänker jag, att om de där människorna som lever som jag gjorde, skulle komma till mitt vardagsrum skulle de också komma till mina barn och jag vill inte att mina barn ska träffa pundare på avtändning i soffan när de vaknar på morgonen. Inte så att det är sämre folk men för att jag vet hur det är.
Så det är inte så lätt det där. Jag vill ju ge folk det jag själv fått. Respekt, praktisk hjälp, möjligheter, en sorts torr kärlek och såklart det där viktiga människovärdet. Att bli sedd som en värdefull person fast man själv anser att man är en skithög.
Bara inte i min soffa....

bild: Ruta Veigura

Fan.

Fast min stora flicka som är en klok typ, hon säger såhär hon när vi pratar om det:

- Men alltså, om man får något man inte kan handskas med då blir det ju inget bra ändå.
- Jamen hur menar du då? Frågar jag.
- Ja, om man inte kan bete sig som folk med ungar i någons vardagsrum då lär man ju veta om det och skämmas skiten ur sig när man tänker på det efteråt. Ifall dom ska vara i vårat vardagsrum får du väl se till att dom klarar av det eller också ge något annat som passar bättre. Man är ju inte mindre värd bara för att man inte fixar att tända av eller?

Då rodnar jag för jag inser, att jag nog tycker det någonstans i mitt mörkaste hörn av själen.
Att jag tycker att jag är lite bättre för att jag lyckats.
Nej inte så att jag egentligen tycker det, men en liten bit där inne i mig måste uppfostras. Tas fram och dammas av och bli hörd.
Den där delen säger
- haha, jag är bäst för jag har fixat sånt andra inte klarar och då är jag bättre än dom
och jag svarar
- du har alltid varit tillräckligt bra för att vara en del av mig. Och det är du nu också. Tillräckligt bra för att jag ska vilja ha dig sörru.
Och då svarar den där delen:
- Skitkärring, klart jag är bäst.

bild: Jan Siberechts

Jamen sådär låter det ju inuti. Man måste leva med det. Och försöka uppfostra sig själv så att dom där små trotsungarna inuti får lära sig att man inte måste vara bäst. För att man är tillräckligt bra hela tiden. Man blir inte sämst bara för att man inte är bäst. Typ.

Men alltså, E. min stora flicka, hon har lärt sig det i sitt liv i den familj hon växte upp i. Jag älskar dem för det. Att de gav sina liv mening tillsammans med den här nästanvuxna flickan som vet att ge folk det de behöver för att hon själv fått det hon behöver.
Wow.
Ibland är verkligheten fantastisk.

Inga färdiglagade åsikter, tack!

Det är skönt när man upptäcker människor som är som folk. Såna som har medkänsla och låter bli att gå med förutfattade meningar om saker och ting.
Intelligent folk med nyfikna blickar och öppna sinnen liksom.
Som har lust att se efter själva i stället för att ställa sig i kön och få en färdiglagad åsikt.

Idag har jag sett flera exempel på just den sorten. Och dessutom på de mest oväntade ställen.
Socialtjänsten till exempel. Människor som tittat efter hur en medborgare har det, ställt frågor och dragit slutsatser. Och kommit fram till saker och ting som leder till att just den medborgaren får ett drägligt liv.
Och inte nog med det. Eftersom några andra inte alls sett efter, utan bara övertagit åsikter, så behövdes det stridas för medborgarens rätt att ha ett drägligt liv. Och den striden utkämpades hövligt, vänligt men bestämt.
Då blir man glad.

Ett annat ställe jag inte alls väntade mig något av är kyrkligheten. De där grå tanterna och fyrkantiga vaddenuharförkön. Som brukar rynka på näsan åt sådant de är rädda för.
Men idag när jag och mina två minsta gick in i den stora katedralen i grannstaden så fanns där inga sura miner. Och dessutom satt två mindre väldoftande individer och småpratade med en kopp kaffe i handen. Precis som om det var deras vardagsrum.
Och det kanske det var. Jag frågade inte, men jag gillade känslan. Det kunde varit jag för ett par år sedan.

Fast då fanns det inget termoskaffe för oss som luktade skunk. I alla fall inte i själva kyrkorummet.
Här satt dessutom någon jag tror är diakon (grön skjorta) och skrattade gott åt något som avhandlades.
Jag och flickorna gick förbi och min skolflicka sa hej till farbröderna och sen frågade hon om jag visste vilka de var.
Det visste jag ju inte.
Men jag gillar att hon frågade. För hon vet ju vem jag är och hur jag levt. Och skäms inte över att hon har en mamma som rest sig ur snusklukten.
Inte ens när jag själv drabbas av skammen.

- Du Ebba, säger hon då. Och fortsätter - Du har ju fått mig och då har du väl inget att skämmas för!

Sötunge!

Att vara en sån som skriver...

Ja och så går man och köper aftonbladet. Söndagsbilagan.
Öppnar och bläddrar och ser.
Min text, det jag valt att skriva om mitt liv precis sådär som jag skrivit det. Med fantastiskt fina bilder, kunde ju varit jag själv som valt dem.
Om det kändes underligt?
Japp. Massor av underligt. Jag är ju liksom inte van.

Bild: Gerhard Richter

Men... nu tjatar somliga familjemedlemmar på att jag måste skicka in manus till något förlag och att jag måste skriva mer grejjer till tidningar och att jag borde sluta vara så hemlig.
Men man måste vara hemlig när man har barn. I alla fall om man har en hord mer eller mindre påtända människor efter sig som anser att man är skyldig dem något.
Så kanske måste somliga Ebbor ligga lågt med det där som handlar om att arbeta i offentligheten.
I alla fall ett tag.

Och så är det ju det här med studierna. Som tar en del tid. Och huset. Och barnen och... ja alltså när hinner folk allt?

Men nog finns det grejjer att författa. Fantastiska människor att skriva om, de där som lever utanför lagen, eller på gränsen av samhällets acceptans.
Människor som tar konsekvenserna av sina föräldrars val. Eller som följer någon inre kompass som har helt andra vädersträck än de vi andra vet något om.

Som tillexempel Urban som bott i en barack i sjutton år och vet allt om ölflaskor genom tiderna. Eller Berit som samlar nycklar ifall hon någon gång skulle hitta ett hus som någon av nycklarna passar till.
Fast jag undrar ju om det inte är nycklarna till sig själv hon söker..

Bild: Chris O´Neil: Keys

Eller kanske Elin, Nora och Birgitta som valt att leva tillsammans i en etta och sover i skift för att de arbetar skift - och åker på långresor till Grönland och Oama Tia för pengarna som blir över när de betalat hyran och maten som mest verkar bestå av ris och bönor.
Förresten känner jag en tant som föddes i en skitig kokvrå och fick jobba som piga innan hon såsmåningom blev VD för ett stort företag. Hon har inte ens känt lukten av gräs (ja sånt man röker alltså) men jobbar stenhårt för att folk hon anställer ska få ha jobbet kvar medan de får hjälp ifall de fastnat i drogträsket. Hon har fattat att människovärdet inte är förhandlingsbart.

Man vet aldrig.
Det kanske inte går att låta bli tangentbordet. Och förresten har jag använt en kvart varje dag den här sommaren till att öva på att skriva med alla fingrar på rätt ställen. Så nu går det rätt fort.

Och så måste jag ju erkänna, att det där med att läsa sånt man skrivit i en tidning sådär... jo det känns.
Riktigt bra faktiskt.