- Här är ett par joggingskor hörrdu. Springer du?
- Haha. Ja. Nio kilometer bara.
- nja, det var ju bara en gång. Du vet, jag är ju lite otränad.
- öh.
Jamen tänk efter alltså. Man hittar joggingskor hos en människa som har problem med att hitta fötterna. Och tror på allt hon säger.
Sen berättar man för folk att hon kan springa. Jodå. Och en massa annat hon också sagt. Men vet man egentligen vad man pratar om?
Hon säger många saker som är fullkomligt geniala. Så länge det handlar om teoretiska sammanhang och hur saker sitter ihop. Men när det kommer till kropp och omvärld, den sorten som inte har med teorier att göra, då kan man vänta sig bilder. Och dom där bilderna måste man se som beskrivningar. En sorts ritningar eller teorier. Har man inte förstått det så fattar man inget alls.
Hon och jag ska bara vara idag. Sitta under min syrenbuske och vänta på att blommorna ska slå ut. Lösa världsgåtor och reda ut hur det är med saker och ting i den mera reala verkligheten. Tycka om varandra och gosa med liten.
Det känns bra att få ge något tillbaka. För den där människan har räddat livet på mig många gånger. Och ringt till soctanter och familjehemsmammor och sett till att saker och ting har fått ta tid. Förklarat sammanhang och varit osentimentalt fyrkantig och obegripligt oåtkomlig.
Nu fattar jag ju mer av varför. Och tänker att det är åt helvete med världen om den sortens människor inte ska få plats och möjlighet att leva. För vår skull och för deras.
Idag ska vi i alla fall finnas. Och jag ska laga mat och se till att den äts också om det blir som att mata en motsträvig mops!
...mopsbild: Peter Trautner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar