fredag 30 april 2010

Människovärde.


-Det är en sak jag inte kan förstå.
Det är min goa granne som säger det. Och fortsätter:
- hur kunde du som är så intelligent och klok hålla på med sånadär droger och leva som du gjorde?

Jamen det är ju en bra fråga.

Hur kan man leva som en sunkråtta och förnedra sig och sumpa alla möjligheter att gilla sig själv? Varför fastnar man i skiten?

- Jo. Säger jag. Jo man kan det för att man är en skit.
- Dumheter, svarar hon som har levt mer än dubbelt så länge som jag.
- Jomen det är sant. Man är en skit. Det finns ingen annan förklaring.
- Då är jag en skit också.
- Hm. Inte för att jag vill säga det men. Det är väl så.

Sen är det rätt tyst ett tag medan vi smälter det där jag sa. Om att vara en skit. Åsså ser vi på varandra. Rätt in i ögonen liksom. Och bådatvå har tårar som sväller tills det blir en bäck av dom.


- Jag tycker om dig. Säger jag till henne. Hon som står ut med att det är en del av sanningen det där med att vara en skit.

Hon och korpen. Och Erik. Dom där människorna som törs vara skitar utan att tappa bort människovärdet.

Bild: Kent Williams

torsdag 29 april 2010

Beaver...

Lediga dagar kan man ha till mycket.
Man kan ta på sig sina stövlar. Dom där gröna som ska vara i skogen. Och låna en ryggsäck som man packar mackor och termos och torra strumpor i. Och nej. Jag äger ingen termos heller så jag lånar den också.
Sen sätter man på sig de tjocka kalsongerna och ett par för stora byxor. Gröna. Som man lånat.
Och en flanellskjorta (inte min) med en tjocktröja ovanpå. Den är faktiskt min egen. Utanpå är det någon som trär en anorak över alltihopa. En i storlek 52. Den når till knäna på mig.

Utomhus är det blandad väderlek. Det kallas April och är helt oförutsägbart. Förutom att man blir blöt. Utan att man märker att det regnar. I alla fall inte från himlen. Möjligen kommer det underifrån när man lyfter fötterna.
Det är ett speciellt ljud.... schhhhllppp schhhllllppp.. ungefär. hiisssppsss kan det låta också. Om man inte fastnar. Stövlar fastnar väldigt lätt i lera.

Ja, alltså när man kommit så långt att man fastnat i leran har man först schlllppat sig fram mycket långt. Mycket, mycket långt. Alldeles för långt. Man kan säga, att somliga Ebbor för länge sedan glömt att man kan gå så långt utan att se en enda vettigt murad husvägg. Eller för all del utan att se ens en meter asfaltsväg.

Men i alla fall. Där ute i ingenting, finns en bäck. Eller å. Eller vad det heter. Rinnande vatten som inte kommer ur en kran alltså. Och precis innan bäcken rinner ut i en tjärn har någon lagt en väldigt stor hög med ris.
Det kallas bäverhydda. Och den där någon är inte en person utan flera mycket stora råttor med breda svansar. Som kallas bäver. Och det är nu jag måste erkänna, att jag hela tiden trott något helt annat om vår vackra utflykt.
Bäver.... hm.

Nåja. Vi åt upp våra mackor och studerade den där jättemusen.
Förlåt. Bävern.
Pussades lite.
Och schllllpppade oss tillbaka.
Väldigt vackert.
Typ.

Bilder: A. Prophask och Karen Latham


onsdag 28 april 2010

Fågelbad


Alltså, jag har en lägenhet i city med öppen spis, lite sjöutsikt och fin balkong och allt. Högst upp i ett trähus. Tre våningar utan hiss. Värsta lyxen om man har ben. Men har man inte det är det såklart lite problem.
Och... tja, jag känner en korp.
Som visserligen flyger högt.
Men saknar fungerande spiror. Med klorna utfällda och vingarna på trekvart fixar hon metervis av slätmark.
Men trappor..... Nä.
Så vad gör man?

Jo. Hämtar ett par stiliga brandmän och en snygg fågelpinne.
Vips är fågelskrället på plats framför brasan.
Och har mage att indiskret fråga efter fågelbadet.

Så man tappar upp ett kar. Häller i lagom dos fjäderbubblor och tittar diskret bort när korpens täckelse faller. (Magert skrov, inget att sätta tänderna i)

Efter en halvtimmes kakelkonsert kommer en gnistrande ren näbbvarelse ut ur mitt badrum.

inte dumt alls.
... och jag tror den ena muskelmannen dolde egna fjädrar under klädpaltorna. Känsligt det där. Men... jag har hört talas om orrspel och trandans.
Fast. Nä. Korpar har inte den blicken. Dom lever i luften. Utan att fatta något om hur man gnider ben och putsar kind i den vanliga världen.


tisdag 27 april 2010

Gluggungetider....


- Du Ebba. Läs bloggrejjer för mig.
- Ok, vad vill du höra då?
- Där jag är med såklart.

Jag läser. Om gluggungar och sånt där jag inte måste censurera för att såna ungar inte ska veta allt.

- Men jag är ingen gluggunge längre för att mina tänder har raknat ut.
- raknat ut?
- Japp. Åsså är dom taggiga längst ner ifall man skulle behöva såga sig ut ur ett fängelse.
- Att vaddå sa du?
- Om man blir inlåst och behöver såga av sig handbojorna och komma ut genom gallren.
- Med tänderna?
- japp
- Öh.
- Dom är taggiga.
- som en kaktus?
- Nej som en såg, dummer.

Och jag som trodde man skulle ha tänderna till att finfördela maten....


Bild:Haris Imtiyas Khan

måndag 26 april 2010


Man har sina lunchdater.

Jorå, jag hade en med en väldigt vacker kvinna. Stora bruna ögon. Välsvarvade bröst och ett hårsvall som mest liknade en rinnande vårbäck. Skulle jag varit flata skulle jag helt klart lagt upp ett ragg. Men nu är jag ju inte det. Och damen jag träffade... nä jag vet inte. Hon jobbar på kronofogdemyndigheten och bär ring.
Kan vara vad som helst.

Men i alla fall.

Hon och jag hade en trevlig träff. Och bestämde att vi har ett liv tillsammans hon och jag.
Ett liv och en plan.

Om några år, har vi bestämt, ska vi vara färdiga med varandra. Men fram till dess ska vi hålla månatlig kontakt. Via girot visserligen. Men ändå.

Herregud.
Om några år är jag skuldfri.
Och i år ska jag deklarera.

När jag drar in luft känns det som om jag luktar....
lite grått.
Lite mjukt svenneaktigt.
Luddigt sådär.

-- och underligt är det, att det känns lite som att ha fått mer plats i lungorna.
...och en aning mjukare dun i kudden.



Bild:Carolyn Hietala




söndag 25 april 2010

Det där med att vara morsa och ha PMS... typ.

Det är det här med att gå igenom världens pärs och samtidigt vara morsa. Hur gör ni? Snyter ungar och har PMS... ok. Men kvittrar om godishalsband medan livet liksom gör volter?
Som i går kväll när jag och gluggungen hade kvällsprat.
Observera, per telefon. Jag behöver inte ens fixa anletsdragen så de ser tryggt mammiga ut.
Ja alltså...

-du Ebba.... dom där halsbanden.
-mmhm.
-man kan äta upp dom
-inte bra att äta halsband sörru
-men man kan det.
-jahaaaa
-fast dom är inte sockerfria så då får man tandtroll som har halsband.
- öh.
-fast det är bara på lördagar.
-som tandtroll har smycken?
-nä
-men gud vad jag är trött efter resan. Är inte du trött?
-nä.
-har du borstat tänderna?
-men Ebba....
-jaja. *gäspar*

Ja så där håller det på. Och jag lyssnar inte på mer än ett ord i varje mening. Tills gluggungen säger något heltokigt.

- Stolar är levande. Dom har ben. Och bord.
- va?
- Men du har tappat benen för du är dötråkig.

.... Vad säger man?

Att man är i en väldigt jobbig process för att livet har varit åt helvete och inte är det bättre när man fattar att det aldrig kan sluta ha varit ett helvete. Även om man gör allt rätt från och med idag. Så blir det gamla aldrig nytt.
Kan man inte säga. Till en unge som har gluggar framtill. Visserligen snart helt utfyllda med den sortens tänder man bara ser i reklamen. Men ändå...

så jag säger förlåt och frågar om hon ångrar saker ibland.
-såklart
säger hon som om det är vad hon sysslar med varenda dag.
- Mm. du vet. jag håller på att ångra grejjer.
- att du var knarkare och så.
- hm. Mm. hm.
- Jaha. Jag ångrade att jag åt upp hela halsbandet och då kom tandtrollen och hade fest.
- Men du borstade tänderna va?
- Nä för jag glömde.

Sen sa vi inte så mycket mer än såntdär vanligt pussande och nattande. Och slutade med att påminna om tandborsten. För att tandtroll bara ska ha fest en gång i veckan.

Bilder: Bob Flynn, Napon Terell Gates

lördag 24 april 2010

Nej, det är inte så viktigt, att människor känner min historia.
Jag tiger om det värsta, delar med mig av det bästa och låter orden om det jag bär på utan att tala om bli bloginlägg som andas det jag vet att människor inte kan ta emot.

I vart fall inte utan avsky eller misstro.

På sätt och vis tror jag att jag delar en del med de flyktingar som kommer från sönderbombade länder.
Om dom berättar vad de levt för liv blir de ofta misstrodda av de myndigheter som har makt att låta dem stanna - eller låta dem åka tillbaka till våldet, ruinerna och ... ja, i någon aspekt - till döden.

Det jag delar är naturligtvis inte deras erfarenheter av krigsfasorna. Den sortens hot kan jag nog inte ens föreställa mig.
Men det finns en annan sida av saken.

Utanförskapet. Misstroendet. Det där att ha levt ett liv som är så olikt det "normala" att det "nog inte kan vara riktigt sant"

Och när det livet dessutom innehåller döda kroppar, ruiner, bomber - eller nätter av iskall förtvivlan som dövas med vitt pulver medan kroppsvärmen rinner bort i hemlöshet... ja då är det för hemskt för att riktigt få vara en del av den sanning man kan härbärgera.

Det är lätt att förstå.

Lite svårare är det att förstå - och bära - att människor måste hata det de inte orkar se.
I två dagar har jag varit i Stockholm - inte egentligen för att möta min historia. Inte alls för att återse de platser där jag samlat mitt livsnnehåll. Nej, jag åkte för att besöka miljöer jag mest sett från utsidan. För att jag lär mig om annat än gatans stenar.
Men återseendet.
Ja.

Som att kastas in i utanförskapet utan att ändå vara del av det. Att vara utanför utanförskapet men ändå inte på rätt sida för att slippa det där utanför.
Som att titta i en gammal spegel och upptäcka, att glaset inte reflekterar något annat än ett minne av någon som inte längre vet hur man värmer sig i doften av en skitig kartong.

Och när mina fötter inte ville annat än känna konturerna av de linjer som var mina under jorden. Då brast hjärtat mitt itu.
Och jag grät mig genom tider.

Men inte en enda gång sökte jag ruset.
Förvånat ser jag mig omkring.
Och orden jag säger rör mina läppar i den spegel jag själv hängt upp innanför dörren jag öppnat med egen nyckel.

Hemma.

Är där gråten äntligen får plats


Bilder: Jose Maria Sert och Nik Helbig



fredag 23 april 2010

Skuggan som ekar mellan husväggarna. Stenarnas muttrande svar. Och disljuset, kölden., den hackande eviga kölden.
Det är vad jag söker. Försöker dra in som en doft.
Eller som ett minne av något jag ägt.

Två småpojkar som knuffar sin vänskap som en låtsasstrid genom gallerians alla vindlingar.
Babyljuden. Mammalåten och mormorsblickarna.
Rollatorn som kryssar med tanten eller om det är tanten som låter rollatorn leka med tanken på evigheten.... Allt det där sorlet.

Något sökt, något borttappat och något spårlöst.

Jag står kvar på perrongen när tåget går. Jag står kvar och längtar.
Sedan låter jag ryggen tala medan rösten bryts i telefonens platta mikrofon.

Jag vet inte längre vem jag är.

Svaret jag ville att någon skulle säga, ville jag bara höra för att vända mig bort.
Men mannen som lärde mig skrattet var klokare än så.
Han smekte ett eko.
lämnade en längtan
och väntade mig hem.

Så jag lät timvisaren följa strömmen. Andades djupt och förstod vem som måste betala.
En enkel biljett.
ett enkelt beslut

Och hemma är platsen där gråten får plats.
En dag ska jag lämna gatan för alltid sörjd och evigt älskad.
Men ännu vet jag ekot
och ännu ska jag stanna i längtan
ännu en tid av livet

Bild: Kevin Clark

torsdag 22 april 2010

Stockholm


Stockholm.
Alla broarna. Kall blöt snö och våta gatstenar.
Plattan som ligger som en öde påminnelse och alla galleriorna. Butikernas gapande hyllor. De där som gick under och ännu inte återuppstått.
Jag kände dem alla.
Men nu....
Inte ens tiggarna i t-centralens irrgångar nickar när jag går förbi.
Ingen känner igen mina säkra steg.
Och jag... nä, jag känner inte igen annat än blickarna. Dofterna. nattljuset och verkligheten.
Helst vill jag titta bort. Som alla andra.
Och plötsligt inser jag att jag är där. På andra sidan glasfönstret. Spegelsidan innanför skranket.

Och ingen ser vem jag är.
Vandrarhemskudden måste hålla. Ännu en natt. Ännu ett tyst skrik av förtvivlan.
Inte ens tanken på små påsar och rusande evighet kan trösta när döden ligger som ett utfläkt framtidslöfte.

Vem är jag?
Och vem ska jag bli?

Men när mobilen ringer i kväll ska jag bubbla som trasten i almen. Berätta om isfria vatten och snöblaskig storstad. Och glömma att staden inte känner igen mig. Och att jag själv inte längre är synlig där hela mitt liv blev jag själv.



tisdag 20 april 2010

Stå kvar


Ståstolar och gåbord. Och en fjunskäggig unge som låter som en trasig CD-skiva.
Fläktarna och klockan som tickar ikapp med tiden
Otäcka spikar och livräddande inlägg.
Allt som luktar som död och något litet som ser ut som liv.
Och så alla de där människorna med sina varma ögon och trötta fötter.

Mitt i en värld av sotmoln och bortsprungna katter.

Och plötsligt finns det bara en enda viktig tanke.
Stå kvar.
Bara stå kvar.

Bild: Nancy Pousher

måndag 19 april 2010

Man kan ju undra vem....


Så böljar samtalet här vid köksbordet... Min goa granne och Erik och hans bästa vän i ett innerligt rotande i våra innersta funderingar.
Det där man skriver om eller bara går och tänker på.
Och ikväll... det där med projektioner.
Att en del, eller för somliga, ganska mycket, av det man bär inom sig blir till projektioner.
Så att man egentligen mest bara ser sig själv vart man än tittar och vem man än möter.
Den projicerade bilden av sitt eget själv - kanske de delar man helst av allt skulle slippa.

Om man själv snattar kanske man projicerar snatteriet - och beskyller andra för att stjäla.
Om man själv är väldigt ledsen kanske man ser sorg i andras ögon
Om man har dåligt samvete kanske man tror att andra går med skuld - man kanske till och med beskyller dem för lögner man själv har burit. Eller man tror att andra är trötta, kalla, varma... när det är den egna kroppen som försöker tala om hur det känns. När man stängt av alltså.

Man kan ju undra vem det är man möter när man träffas...
som korpen uttrycker det - vem är det jag har den stora äran att träffa... är det dig eller är det min bild av dig?
Och om det är min bild av dig... vad säger den om mig själv?

Åhåjaja. Mycket att tänka på är det!

Bild: Pablo Picasso

... cum laude


Det är inte så dumt att ha en korp att konferera med.
En som möter ord med tystnad och tystnad med ett eller annat flaxande med en vinge.
En som har sina egna tankar men inte måste marknadsföra dem i varje ögonblick.
En sådan vän skulle nog alla behöva.
Och... alldeles speciellt när det finns små konfliktungar att förhålla sig till.
Så att man hinner besinna sig.
Det gäller att välja sina strider. Sätta upp sina försvar på ett vänligt men oomkullrunkeligt sätt.
Så.... man bevarar glädjen och friheten.
Och kan lägga en helkväll på att fira ett MVG på latin.
Med gul änka och massa god mat.
Inte dumt alls.

Så... nu väntar en trave vita ark på en uppsats.
Gissa om det känns bra!

Bild Jacob Jordaens

söndag 18 april 2010

Fördomar och människovärde


En gång träffade jag en journalist som inte kunde läsa och skriva.

Nä, det är lögn.
Nästan lögn. Hon var inte färdig journalist men jobbade med journalistik på en halvstor landsortsblaska. Trots att hon var dyslektiker.

En annan gång läste jag om en kirurg. Jag tror han var neurokirurg - en som pillar i folks hjärnor bland annat. Han hade tourettes syndrom.

Själv är jag en jävla hora som rest sig och tänker bli jurist. Och pilla i folks rättsmedvetenhet.
Otroligt?
Javisst.

Några av de ärligaste människor jag träffat försörjer sig på annat än sånt man är stolt över.
En del verkligt oärliga typer hamnar också på gatan.
Man kan ha en massa fördomar om de flesta sorts människor. Och tro, att köksbiträden är mindre vetande medan en fil.kand måste vara mycket bildad.
Det är inte så viktigt.

Men.. om man tror mer på sina fördomar än på verkligheten...
tja. Det kanske inte gör så mycket det heller.
Det viktiga är ju att var och en har sina egna gränser och sin egen integritet.
Och vet att bevara sitt inre när fördomarna vill lägga beslag på människovärdet.

Bild: David Stoupakis

Mammasaker


- Du Ebba
- Mm
- Varför har vi inte samma ögon?
- Hur menar du?
- för jag ser andra saker än du fast vi tittar på samma program och sånt.
- Och när vi åker buss. Minns du när du såg dendär älgen som jag inte såg för att jag var så upptagen med att kolla efter hållplatsen.
- Japp. Du ser mammasaker med dina ögon och då missar du det roliga sörru.
Åsså var det dags att ta fram jättenäsduken och snyta massa mammasnor ur näsan.

Mammasaker....
Jamen alltså. Mammasaker!!!!

lördag 17 april 2010

förlorad son och... jamen det är faktiskt söndag och korpen .... äh, det här inlägget är alldeles för långt. Precis som rubriken.

Det finns en berättelse om en lillebror och en storebror och ett arv.
Korpen sa att hon fått den av en präst. Eller rättare sagt att prästen tipsat om den när dom pratat om mig. för att jag skrivit ett inlägg på "dagblog" (Dag Sandahls blog) om att försonas med sitt förflutna.

Att kyrkan också skulle behöva förlåta sig själv liksom. Och gå vidare. Och då tog det hus i helvete. Folk blev så till sig, så att de började anklaga mig och
varandra för förtal och hotade med att det minsann skulle kunna polisanmälas och fick för sig att jag var någon annan eller möjligen spelade dubbelt med en annan kommentator på sidan. En soppa utan ände.
Så mycket hat.
För att jag skrev ett inlägg om att försonas. Och tyckte, att det kanske är så med kyrkan också.

Att den, för att bli trovärdig måste sluta med alla sina inbördeskrig. Liksom älska det förflutna, för att de som levt i det gamla patriarkatet faktiskt ändå överlevde och kunde ge det vidare som de här hetväggarna nu alltså strider om...

Ungefär som jag får göra. Älska det som är min historia för att det är min historia och det är ur den jag kommit och det är den som format mig.

Om jag inte kan förlåta och försonas med mig själv lär jag få gå trasig resten av livet. Och det tänker jag inte göra. Och jag skrev alltså, att jag tänkte ungefär lika om kyrkan och alla andra institutioner som menar sig vara moraliska förebilder eller vill stå för religiös grundfostran...
Men alltså

Korpen kraxade om den där storyn som handlar om bröder. En som får ut sitt arv i förskott och lever upp det. Det står inte hur - men man kan läsa mellan raderna. Vin, kvinnor och sång. Och kanske en del annat mindre rumsrent.
Storebror som inte fick ut något arv stannade kvar hemma och ... ja man får väl anta, att han levde ett städat liv tillsammans med farsan.

Men alltså. Pengarna tog slut och lillebror blev hungrig. Tog jobb som svinaherde och.. ja det var väl inte så välbetalt direkt. Så han svalt, for illa. Kanske frös han också. Och det står ingenstans något om bostad. Så... ja, i min värld kan han ha varit uteliggare.
Eller bott hos något olämpligt svin.

Så småningom, eller rätt snart, ledsnade han på det där och mindes hur det varit hemma på gården.
Hur pappans anställda (man kan ju tänka sig hur rik den familjen var, och hur stort arvet alltså måste varit) faktiskt hade det väldigt mycket bättre än han själv just nu.
Så... han bestämde sig för att återvända hem och , tja, jobba gratis kanske.

Fast hej och hå vilken vånda alltså... att komma hem utfattig efter att ha slösat bort ett miljonarv. typ.
Inget man skulle vilja för egen del. Fast.. det är här korpen kraxar lite extra.

- det är det där med att försonas med sin historia. krax krax.
- öh, jahaja.
- just det. Det är ju det du gör. Möter dig själv. Därinne dit du återvänt efter att du redan slösat bort allt du fått. Barnen och livet och allt.
- hm. Och sen får jag tillbaka det menar du?
- det är du som säger det.
Och det är ju sant.
Så fort man återvänder till kärnan. Därinne. Det där man liksom tagit ut i förskott och sen slösat bort utan att fatta det. När man kommer tillbaka till sig själv...då....
Nähä.
Man förlåter sig inte. Nix. Inte alls. Så det där med att komma hem och bli förlåten. Nä.
Storyn håller inte.

- gör den inte? kraxar korpen.
- nix.
- men ungarna då. vad hände med dom?
- öh. Vaddå.
- ville dom ha dig?
- hä. Jam. hm. Äh, jo.
- och?

Jamen det är fel. Fel fel fel. För mina ungar är inte min farsa och i storyn är det farsan som gör en fest.

- vem gör fest här då? Undrar korpen.
- ähm. jo.

Och så fattar jag.
Att det är jag som är farsan också. Pappan som tar emot den som slösat bort hela livet och inte tror att det går att komma hem utan att straffas med livstid bland svinen.
Att det är inuti mig det finns en som förlåter. Att alltihop utspelas inuti. Fram till festen..

Och att mina barn är själva festen. Och förresten, hela livet är festen.
Det där livet när det går som det ska. Det är en fest. Att kunna säga "jag går hem nu" och att ha mat och vänner och något som finns kvar varenda dag.

-men storebrorsan då? undrar korpen.
- ja, han blev ju avundsjuk. Eller?
- mm.
- Men egentligen... hade han väl inte förlorat något?
- nej men borde inte han fått något extra för att han skött sig hela tiden?
- kan man ju tycka.

Fast så är det ju inte med livet. Man får inget extra för att man lever som man ska. Liv är liksom liv oavsett. Och festen, lyckan, själva meningen blir inte annorlunda bara för att man väljer att leva ett bra liv.
Liv är faktiskt jämlikt. Alla får liv. Hela livet.

Så varför bråka om vem som har rätt sorts liv? Varför strida om rätten att vara älskad?
när det egentligen handlar om att hitta hem till sig själv och upptäcka att man är välkommen!

Bilder: Jesse Michaels och Max Slevoght


Ibland måste man liksom stanna upp och se sig omkring.
Väggarna som blir synliga
och vägarna

Jag sa det till skäggagamen. Han som nu sitter upp och muttrar på sitt eget språk.
Som kallar mig morsan och menar, att nu får jag stå upp för det.

Så OK
då står jag upp för det och mumlar tillbaka.
Om väggarna
och vägarna.

Än har han tid att lära sig se.


Bild: N.Y Longbow

fredag 16 april 2010

Svälj den medicinen....

Nästan varenda dag pratar jag med en korp. En som sitter högst upp i sitt näste och blickar ut över verkligheten. Det är när vi pratar som jag förstår vem jag är.
Och det är i hennes kärleksfulla blick jag orkar älska mig hel.

I går pratade vi om pedofilerna, Korpen och jag. De där jag mött och de där man skriver om och liksom oskadliggör genom att intala sig, att de nog är katoliker allihopa.
Celibatära katoliker som inte orkar med celibatet och därför lurar till sig sex från de maktlösa barnen.
Om det vore så, skulle det ju kanske bara finnas ett par tre pedofiler i vårt land, eftersom utbudet av katolska präster är ytterst begränsat. Nåja, vi vet ju att det finns ett antal... så teorin faller.... men ändå.

Men i alla fall så förklarar man den katolska skandalen med just det där med celibatet. Att det på grund av det skulle finnas fler pedofiler bland den sortens präster som lever utan sex (med andra än sig själva. För inbilla mig inte att nämnda herrar inte av och till drar en handtralla)

Men alltså. Gå inte på det där. För man blir inte pedofil, får inte en sexuell läggning, för att man lever utan sex.
Däremot kan det väl finnas en och annan som försöker motverka sin egen sexuella lust till barn, genom att låta bli att ha sex alls. Och kanske en del pedofiler väljer att bli präster (i katolska sammanhang) för att då får de hjälp att leva celibatärt (eller tror att det hjälper).
Det är ju snällt av dem. Men alltså, dragningen till barn försvinner inte. (Dragningen till kvinnor/män försvinner inte heller om man nu är lagd åt något annat håll)

Människor som behöver barn för att tillfredsställa sin lust söker sig naturligtvis till barn för att uppnå det syftet. - om dom inte är medvetna om, och själva försöker motverka sin olyckliga läggning. (om det nu är en läggning och inte en störning, vilket kan diskuteras, men diskussionen eller resultatet av diskussionen kommer inte att förändra läget för pedofilen)

Människor som behöver vuxna för att tillfredsställa samma lust, söker sig till vuxna. Vill man ha gummi köper man stövlar och latexdräkt och har man lust på samma kön finns möjlighet att finna likasinnade utan större åthävor.
Det är inget konstigt alls med det.
Det är bara det, att pedofiler faktiskt måste leva utan att få tillfredsställa sin lust fullt ut.
Svälj den medicinen!
Nej just det. Det är inte lätt.
Men nödvändigt.

Det är vad vi måste kräva av dem.
Men också av oss själva.
Att vi låter bli att tillfredsställa vår egoistiska lust om den skadar ett barn.

Där är vi lika. Vi och pedofilerna.
Att vi måste avstå från en del av det vi känner lust till, för att det finns barn som far illa av att vi väljer egen tillfredsställelse i stället för att se till att barnen kommer i första hand.

Det är inte lätt.
Men vem har sagt att det ska vara lätt?


Bilder:Dirk Joseph och Kazuya Akimoto

torsdag 15 april 2010

Pedofiler och vanligt folk



Katolska kyrkans pedofiler har det inte så lätt just nu. Det är i sin ordning tycker jag.
Det ska inte vara lätt att utnyttja barn.
Men jag tycker kanske att det är att göra det lite lätt för sig, att tro, att det bara är i Katolska kyrkan eller andra kyrkor man bär sig illa åt mot barn.
Pedofiler finns lite överallt.
De blir inte finare eller fulare för att de finns i kyrkor.

Jamen.
Hör jag. Är dom inte fulare just för att man inte väntar sig av en präst...
Barn väntar sig inte att vuxna överhuvud taget ska använda deras kroppar för att tillfredsställa sig själva sexuellt.
För barn är alla vuxna en sorts präst. En man ska kunna vända sig till och lita på.
En som tar emot och tror att kärlek är att stå kvar.

Jag misstänker, att om vi förlägger pedofili och annat förtryck till miljöer utanför vår kontroll, så är det för att vi inte vill tro, att den sortens missbruk inte finns inom våra egna väggar.
Och då sviker vi ungarna.
För pedofiler rör sig i alla miljöer där det finns barn.

När jag sålde min kropp mötte jag rätt många av de män som fantiserar om småflickor. Jag är liten, nätt, ser ut som en fjortis och kan nog spela en barnroll rätt trovärdigt.
Jag tjänade rätt bra på det.
Och såg män i alla åldrar, alla samhällsklasser och av alla sorter bli förföriska farbröder. Tala med lena röster och jollra sig fram till det de ville. Och jag spelade med.
Jag visste vad jag gjorde.
Och särade på benen med ett villigt stön (jag är bra på att stöna teatraliskt) när nallen levererats, godiset ätits, farbrorn smiskat färdigt och prästen pratat om att alla barn är välkomna.

Så vitt jag vet var ingen av de pedofiler jag betjänade från katolska kyrkan. Men flera var prästvigda. Några hade andra människovårdande yrken. Och en var polis med ansvar för utredningar om... ja vad tror ni.
Rätt.
Barnporrbrott.

Ja vad vill jag säga med det här då?

Att man aldrig kan ta för givet, att en utbildning till präst, psykolog, pedagog.... vaccinerar mot sexuella läggningar eller ett behov av makt.
Och att man aldrig kan tro, att ett barn själv kan säga nej till en förförisk vuxen.
Jag tror vi måste lära oss att lägga oss i det där med vilka människor våra barn möter och delar vardag med.
Sluta vara så himla privata.
Men lära oss integritetens gyllene kärleksregler, de som inte avskärmar utan innesluter.
Som säger välkommen och som bjuder på ärlig samvaro och enkel delaktighet.
Och som ställer frågor.
- vad skulle du göra om min unge gör illa ett annat barn?
- hur skulle du handskas med om mitt barn berättar att mamma super?
- vad gör du när du har pms och helst skulle vilja slå ett barn med ett annat?
- hur ser du på mat och matvägran eller överätande?
- vad tänker du om barn och sexualitet?

och... om svaren känns knepiga... tja, då får man nog ta sig en funderare på om man ska låta sina barn vara kvar i förskolan, skolan, fritids, fotbollen, simningen, kören, kyrkis....

Och varifrån fick jag luft till det här då?
Jag som övergivit mina ungar och skitit i hur dom haft det.

Jo.... jag fick luft från min egen historia.
den som lärde mig, att man inte kan lita på en enda människa. Som gav mig ärr för livet och stora sår i själen.
Den som krossade mina framtidsdrömmar och lämnade mig som en trasa medan psykiatern knullade sig lustlös mellan mina ben.
Och som till slut sparkade mig ut i helvetet när jag bad om hjälp att resa mig. När den jag vände mig till, en vitkragad man med vänlig blick, sa att den som en gång gett bort sin kropp inte längre äger den medan han drog ner gylfen och bad.

Därifrån får jag luft att be för barnen. Be om att vuxna ska låta bli att godtroget glo på pappersmeriter och utbildningsbevis och i stället själva ta reda på vilka som tar hand om våra barn.

Fyfan vad det var skönt att skriva.

onsdag 14 april 2010

Skutetrode


- Äre du morsan?
- `app.
- Hähä.
- höhö.
- Fan.
- japp.

Man har lärt sig ett nytt språk. Skäggagamska.
Höhö.
`app. Skutetrode.

Och jag tog upp det med behandlingshemsmänniskan. Det där med språket alltså. Och hon menade, att det är så det är med fjortisar som råkat bli skäggiga medan dom hade nålen i armvecket.
Att språket liksom stannar där det är när man börjar missbruka.
Precis som resten. Mognad och förmåga att tänka logiskt och... ja allt det där man lär sig medan man handskas med verkligheten under tiden man växer.

Om det är så tror jag att min skäggagam tog sin första sil innan han blev språkig över huvud taget. Sisådär vid fjorton månaders ålder.
Asså.
`app.
ku´se´rendå.

Typ.

Och så undrar jag ju vad jag själv missat medan stålet lämnade ärr.


tisdag 13 april 2010

Urrk


Man går upp på morgonen och tänker att man ska till den ljuvliga doften av nybakat pajskal.
Sen fattar man att klockan är kvart i fem och tåget går åtta över.
Blir man glad?
Kan diskuteras. Mungipornas placering i ansiktet tyder inte riktigt på det.
Och den som gick och la sig i går glömde bort att fixa morgonmackor i förväg. Kaffe? Glöm det.
Tågkaffe är rätt OK.
Fast just det här tåget hade något fel på kaffemaskinen så man fick pumptermoskaffe. Urk.
Och mackor med någon gegga som jag egentligen inte äter. Man vet inte vem som spottat i sånt.
Jo det är sant.
Folk spottar i grejjer dom står och rör ihop.

En kille som jobbade i vårat kök fick sparken. Jodå. En erfaren kille med meriter från ett finare ställe än man kan stava till.
Han blev lack på något och spottade i en pastasås.
Vem som än såg det fick bråttom till chefen och herrn med spottloskan gick hem utan att återvända.
...så jag äter liksom inte okänt gegg.
Fast.. när jag tänker efter kan det ju lika gärna spottas och pissas och snuskas med allt annat man stoppar i käften utan att ha sett på när det gjordes.

Fan. Jag tror jag blir religiös och börjar fasta.

Märkligt egentligen. För... när jag bodde på gatan hade jag aldrig några problem med käk som legat i containrar eller soptunnor. Man käkade rester och snusk. Och bytte sprutor med varandra.
Och sket i kapp.

Det har sina sidor det här med att vakna i en säng och tro att man ska till jobbet men nästan missa tåget till en plats som ska tillverka en jurist av en gammal gathora.





måndag 12 april 2010

Barn som får barn


Åsså pratar jag med min äldsta tjej som inte vill att jag ska skriva om henne på bloggen. Utom när hon säger, att nu måste jag.

- Du bara måste.
- OK.
Säger jag och försöker höra vad det är hon säger.

- På min skola har dom slutat bry sig.
- vaddå?
- Du vet den där tjejjen som blev våldtagen och fick flytta.
- Ja det vet jag lite om ja.
- Det är en tjej på våran skola som är med barn för att en kille . Ja. Du vet. Och hon säger att hon inte ville men nu har det gått för länge och då kan man inte göra abort.
- Menar du att han våldtog henne och så blev hon med barn?
- Typ.
- Har han åkt fast då?
- Nej men dom var ihop. Och då fick hon skylla sig själv. Och nu är det synd om honom för att han ska bli pappa mot sin vilja och alla säger att hon lät bli att göra abort för att hon ville ha honom.

- OK. Och då menar du att skolan slutat bry sig? Hurdå?
- Dom skiter i att hon missar typ hela högstadiet.'
- Hurdå menar du?
- Hon kommer inte till skolan för att hon mår så dåligt och ingen bryr sig. Hon är ju med barn och då tänker dom väl att hon är sjuk. Fast hon inte är det alltså. Du måste skriva om sånt i din blogg.

Jaha.
Då skriver jag om det där att vara tjej och med barn och helt jävla övergiven.
Att man får veta, att om man gett sig in i leken då får man skylla sig själv och dessutom har man satt killen på pottkanten. Stackarn som ska bli underhållsskyldig i arton år framåt. Minst. Man har förstört hela hans liv.
Ja jävlar.

Sånt vet jag en del om.
fast numera vet jag en del om att vara en morsa som fattar en del.
Och sånthär fattar jag att man inte ska utsätta barn för.
På vem vilar ansvaret för att fjortisar blir med barn?
Rätt.
På oss som är vuxna och vet bättre.
På vem vilar ansvaret för fjortisars babysar?
Rätt
På oss som är vuxna och kan ta ansvar. Även om både finniga mammor och fjuniga pappor såsmåningom växer in i det där ansvaret.
Såsmåningom.

Så är det med det.

bild: amanda van scoyoc

söndag 11 april 2010

Såhär kan man väl inte hålla på - på en söndag.

Jag har väldigt vaga minnen från när Olof Palme mördades. Mitt eget liv var ett kaos och jag brydde mig nog inte så mycket om politiken.

Tjernobylkatastrofen tog mig nog lite hårdare, jag kommer ihåg hur jag såg ut över en åker och tänkte, att nu är allt som ser ut som vanligt ändå inte alls som vanligt. Det som är nyttigt har blivit livsfarligt.

Men jag minns inte så mycket mer än just den tanken.
Det jag minns däremot är hur jag snappade upp en rädsla som jag inte kände igen. Människor som haft trygga ögon och orädda steg fick något dröjande i blicken och kunde stanna upp i en rörelse. Som för att se efter att allt var som vanligt.
Och för att upptäcka, att det var det inte.

På något sätt tror jag vi blev internationella under det där året. Att vi fattade, att vi är sårbara, inte bara för att vi kan bli osams inbördes utan för att det finns yttre hot. Sådant vi inte kan förutsäga eller förhindra genom att vara förnuftiga och leva som vi lärt oss.

Inte för att jag någonsin varit en sån som levt efter förnuftet eller varit trygg i min tillvaro. Men.. jo jag trodde nog att jag hade överblick ändå. Att jag visste vilka faror jag utmanade.
Och jag tror att också jag fick mig en rejäl törn när det blev så tydligt att en stadsminister kan bli skjuten bakifrån av en okänd gärningsman. Och att hela vår överlevnad kan äventyras av något som händer långt bortom vår möjlighet till kontroll.

Det började sprida sig en otrygghet.
Man började se sig om, hålla koll bakom ryggen och bära en kasse misstro med sig i livet.

Sen kom terrorhoten.
Och kontrollsamhället. Det här att vi inte längre har rätt att anses oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Man vaknar upp och är en fuskare.
En som utnyttjar systemet.
En som inte vill vara med och stolt bygga upp ett samhälle som är bra för oss och barnen.
För att man blivit sjuk eller arbetslös.

För att stadsministern blev mördad och kärnkraften exploderade i ett annat land och för att det finns terrorism och lurendrejeri?

Som om det är som en svininfluensa ingen kan bli vaccinerad mot.

- Hörrnu Ebba.
Ropar det i huvudet.
-Ska du hålla politiska utläggningar får du vänta till en vanlig vardag....

Bild från scary festival

Jorå. Men här tänks sörru.

lördag 10 april 2010

Samvete?


En av alla som inte lever längre fick veta att han hade AIDS långt innan det fanns bromsmediciner. Han och jag delade sprutor och säng ett tag.
Nej jag visste inget.
Och ja, jag blev jävligt förbannad och skitskraj när jag fick veta.
Gick jag och testade mig?
Nej.

Hade jag oskyddat sex
jajamensan

och sprutorna?
Delade jag sällan men om någon saknade
jo.

Och nej jag blev inte smittad och har inte smittat

Men fyfan.
Om jag haft bara lite otur hade jag kunnat vara skyldig till mord.
hm.
Om jag ska vara ärlig har jag kanske passerat den gränsen. Jag har distribuerat grejjer som kan ha lett till någon människas död. När blir en människa ansvarig för en annan människas liv?

Och .... kan man någonsin bli fri?

BIld: Coole Cats

Mord



Kan inte låta bli...







att fundera över det här med att mörda folk. Ja inte så att jag tänker ta ihjäl någon. Det ligger liksom inte för mig.
Men alla de här morden man läser om.
Folk som uppenbarligen inte har alla hemma på kontoret. Som hör gudar och följer sina inre irrgångar och sticker knivar i sina närmaste eller i fullkomliga främlingar.

Hur blir det så?
Och nej, för mig räcker det liksom inte med, att man har blivit taskigt vaggad. Folk har det förjävligt när dom växer upp utan att bli mördare.
Och somliga som haft det rätt hyfsat, hur man än ser det, blir galna och skjuter omkring sig.
Sitter det i hjärnan? Små vindlingar som snott till sig.
Eller i omgivningen? Större vindlingar som snott till sig.
Eller är det en kombination av något skört eller knöckligt och en omgivning som inte kan handskas med folk som är sköra och knöckliga.

Förmodligen det sistnämnda. En kombination.
Vem som helst kan hamna i en situation där man gör rikttigt dumma saker. Men utan situationen blir det inte gjort.

Jag menar... att om jag skulle bli instängd i ett fängelse där ordningen krävde, att jag skulle göra som alla andra, ha likadana kläder, läsa samma information som alla andra, tvingas tycka som alla andra och hålla tyst om mina egna tankar, bo på en begränsad yta, se samma filmer och tvingas leva på en dagspeng som inte räcker till att spara ihop till en utträdesbiljett ur detta helvete... ja då skulle jag nog till slut bli tokig.
Och kanske inte döda någon men rista hemliga ord under en bordsskiva, slå sönder något, använda sövande droger eller uppåttjack för att komma bort. Eller använda legal sprit.

Det värsta är, att jag tror det är just sådär för en hel del människor.
Som inte har ett jobb men är i en åtgärd utan mening (nu talar jag inte om äkta rehabilitering eller en bra åtgärd) som kanske inte har svenska som modersmål, som går på en mycket låg dagpenning och har hela dagen intecknad med
meningslöshet bestämd av andra. Och inte ser några möjligheter att göra sig själv synlig.

Jag känner några människor som har det så. Begåvade, ibland välutbildade (men inte i våra myndigheters svenska ögon) Människor som slutat slåss för att få vara till nytta och känna sig behövda. För att ingen sett deras möjligheter eller använt deras erbjudanden.

Men nej.
Det finns såklart inget i det som förklarar mord.
Om man tar någon annan människas liv kan man inte förklara bort det.

Och att leva med den bördan är nog omänskligt.
om man mördat... kan man då någonsin lära sig leva som en människa igen?


Det tänks mycket i ebbahus i dag.


Bild: Cezanne





fredag 9 april 2010

fötter


Funderar allvarligt på att snabblifta till Mona och ge mig in i massagebranchen igen.

Och tjäna storkovan på att gnugga småspiror.

... värre grejjer har man ju gnuggat.

torsdag 8 april 2010

stickat


- Du Ebba.....Om man har en geting i en ficka med dragkedja kan den sticka då?

- öh, ja det tror jag.

- nähä för då kommer den inte ut.

- har du ju rätt i såklart

- men du Ebba. Om getingen är i sovrummet då?

- kan den inte heller sticka.

- Johorå ifall du är där kan du bli stucken sörru för att om getingen inte kan sticka så sticks den.

*fnissande gluggunge överväldigar mina hörselgångar*

Jodå.
Man kan bli rätt stingslig om man inte kan sticka... typ.

Bild: Naoto Hattori

onsdag 7 april 2010

Hackar mig ut


De där gamla bilderna.
När sanden ska sopas upp från gatorna efter vintern och lungorna fylls med stendamm.
Barnen som blir leriga från topp till tå.
Och jag själv som sitter inlåst i ett rum åtta trappor upp i en förort. Livrädd, abstinent och hungrig. Torskjäveln som lovat fixa både käk och pulver. Men som bara inte kommer.
Till slut hackar jag mig ut genom dörren.
Hittar en bordskniv och en gammal stålgrej och gör hål i hela dörren alltså. Det är en sovrumsdörr med extralås. Sånt man låser med en rejäl nyckel. Som tur var satt den i låset på utsidan.

Sjutusen i sedlar i en hög.
Och en hel tobakslåda full med påsar. Pulver för mer än en månad.
Ja jävlar.

Jo jag tog med mig rubbet och levde en sommar i en annan stad. Hög som ett hus.
Sen slog han i princip ihjäl mig när vi träffades framåt hösten.
Slog och slog.
Innan alltihop liksom befästes med en gemensam resa till ett land vi båda kände mycket väl.
Resan dit - enkelt. Lite pulver och lite stål. Lite eld och lite pyssel.
Hela sommaren begravd i varandras kroppar.

Man har sex som vore man kaniner från mars i det där landet.

Hela jävla hösten fnaskade jag för den där typen innan han torskade och fick en massa år bakom fula galler.

Jo.
Det är sånt jag minns när jag hackar lök och gråter grytorna fulla.
Medan skäggagamen sover i sin randiga lakanskokong.

Bild: Nataliette

tisdag 6 april 2010

... jag tror jag tar hjälp av publiken.

Det här är svårt.
Alltså, jag kan inte få till en enda vettig rad.
Som att hela tillvaron bara snurrar. Fast skäggungen mår hyfsat med tanke på hur det kunde varit.
Jag har liksom ingen vana vid det här med att barn man inte känner ändå sitter längst inne i hjärtat och värker.
Och jag hade inte en aning om hur mycket känslor det ryms i ett hjärta.

Så min självbild har liksom blivit förtörnad på mig. Och känner inte igen mig i spegeln.
Eller hur man ska säga.

Ett annat sätt att säga samma sak är väl, att jag är inte säker på, att det är mig själv jag kommer att vakna som.
Typ.

Så... jag ringer en vän.
Eller tar hjälp av publiken.
.... eller möjligen gör jag så att jag låter datorn slumpvis ta bort två alternativ.



måndag 5 april 2010

Vedeldad bastu och tårar som rinner

Man sitter i en vedeldad bastu tillsammans med den man älskar och ser ut över en sjö som är helt täckt av smält snö. Som det snöar mer på. Så vatten och is och snö blandas till en osannolik tavla av döende vinter.

Korpen väntar med middagsingredienser. För i korpnästet får man ta det som finns i frysar och skafferismattar och fixa sin egen middag. Korpar är såna. Dom lagar ingen mat och lever på luft. Och kanske manna som kommer ner från himlen.

Sen går man genom snön nästan naken, bara en handduk virad kring magerbenen. Det är en bit att gå. Uppför. Uppför och ännu mer uppför. Duschen är varm och tårarna rinner osedda.
Kinderna bränner rödheta och utanför står mannen och frågar om han får komma in och dela vatten. Han får det och tårarna får sällskap. Varmfingrad och öm låter han kärlek rinna in mellan ögon och ögon. Mellan känsla och hud.

Handdukarna ordnar sig mot oss när vi duschat färdigt. Och kakelugnsbrasan lockar oss ut ur ångvärmen.
Älgfärsen har tinat och löken skalats. Morötter och buljongtärningar väntar och kryddpepparkornen radar upp sig.
- Ska vi ta ris eller pasta?
- finns det ingen...
- stopp nej. Det finns ingen. P. är ett tabuord i ett korpnäste. Den sortens knölar anses giftiga för fjäderben. Skalen kan snärja en näbb och innanmätet krossa ett fågelhjärta.

Leende ögon och skarpvässad penna. En korpbön innan maten och man tror inte sina ögon när påskljusen tänds.
Där ligger äggen lindade i nybakat bröd. Smöret som rosor på var sitt fat. Ett till mig och ett till Erik.
Och vinet.
Så delar vi brödet och korpen säger att allt bröd är av kärlek.
sen häller hon upp vinet och menar, att varje druva är pressad ur lidelse

Och mina tårar rinner för att ljuset brinner och allt bara är nu. Inget då och inget sen. Bara nu.

- Glad påsk Ebba
säger magerkorpen och värmer mig med ögonen.

Och det är det.
Glad påsk. Medan tårarna rinner.


Bilder: Elisabet Stasey-Hurley och Georg Frederic Watts