fredag 19 mars 2010

Men var går gränsen?


En del skolor har bestämt att man inte ska bjuda in några politiska partier alls för att slippa bjuda in sverigedemokraterna.
Så är det, för att justitiekanslern beslutat, att det är att diskriminera en grupp, om man utesluter något parti från skolans värld. Om ett parti får komma, då måsta alla få komma. I demokratins namn.

Men... om man drar ut konsekvenserna kan det bli lite märkligt.
Säg att man i skolan bjuder in HBT-personer. Dvs homo- bi- och transsexuella personer. De får presentera sig och prata om fördomar och möjligheter. Det är ju bra.
Men ska man då också bjuda in människor med andra preferenser? Läder och lack är väl inga problem? Men pedofiler och människor som kopplat sin sexualitet till våld?
Incestuösa föräldrar?
Jamen... säger väl vissa då, det är ju skillnad. Partier ska man rösta på, det är en demokratisk rättighet att få veta vad man väljer mellan.

Jamen när man är ung har man väl rätt att få veta vad man kan tänkas ha för sexuell läggning också... skulle man kunna argumentera med.
Nu gör ju inte jag det, för jag är inte av den åsikten att det är en demokratisk rättighet, att bli informerad om allt bara för att det finns.
Jag är dessutom så ärkekonservativ, att jag anser att barn bör skyddas från ytterligheter och sådant som kan skada dem. Sådant de inte kan försvara sig mot eller som de kan bli lurade in i för att de är oerfarna och oskyddade.
Och jag anser, att sverigedemokrater och pedofiler hör till de där sakerna man bör vara restriktiv med när det gäller barn och unga människor.
Såklart är det viktigt, att barn och unga vet, att det finns människor som tänker att det finns en värdeskala när det gäller människor så att de alltså tycker att vita människor är bättre än svarta tillexempel. Och visst ska vi prata med barnen om att det också finns människor som vill utnyttja dem, göra dem illa och att man har rätt att säga nej.
Men framför allt är det vi vuxna som ska sätta ner foten, innan barnen möter de där människorna som vi vill att de ska säga nej till.
Det är vi som ska säga nej.
Vi som ska sätta gränserna.
Vi som ska ta ansvaret.

Och jag talar i egen sak. Från två håll.
När jag gick på gatan, drogade och levde på sånt jag stal från andra, då hade jag åsikter och värderingar som jag idag är tacksam för att jag inte fick överföra på mina barn.
Det fanns vuxna människor som satte ner foten för deras skull.
Jag vet att jag hade predikat missbrukarens lag för dem.
För det var den jag levde efter.

Det gjorde mig till en olämplig mamma, och helt klart olämplig som föreläsare på skolor - jag menar, vem skulle släppa in en aktiv missbrukare och låta honom eller henne berätta om hur man skulle kunna bygga ett samhälle där heroin är legaliserat?
Nä just det.

Men varför släpper vi då in sverigedemokrater som utan att tala klarspråk berättar hur man kan bygga ett samhälle fritt från invandrare, homosexuella och handikappade?
Som är mitt i sina missbruk - inte av kemiska droger, men av en sorts drog som ibland får folk att raka sina huvuden och bära stålhättade stövlar. Om de inte har en förklädnad - slips och kostym och putsade myggjagare...

Så... var går gränsen?
Och hur ska vi tillsammans bygga ett samhälle där vi vet att våra barn kan växa upp utan rädsla?
Inte kan vi väl lämna över det ansvaret till dem själva?

Bild: Salvador Dalí


6 kommentarer:

Anonym sa...

Gränsen går där lagen går.

Och skolorna har rätt att neka alla partier att komma in, men de får inte dra gränsen godtyckligt. Dvs, de får t.ex. inte bara bjuda in vänsterpartiet och låta alla andra stå utanför. Eller vice versa. (Det finns de som argumenterar för att vänstern är lika odemokratiska som SD).

SD är för övrigt inte ett uttalat rasistiskt parti även om de onekligen har sådana åsikter. Att tiga ihjäl dem kommer dock aldrig att fungera, för det har aldrig funkat att förbjuda ungdomar saker. Vi vinner den kampen bara med rätt argumentation.

Men man kan alltid fråga var gränsen går och om den borde flyttas. Dock får vi hoppas att vi får behålla vår demokrati så att även obehagliga åsikter får komma fram i ljuset och skjutas sönder med rätt argument.

Mångmamma sa...

Jag håller med dig om att det är vårt vuxna, gemensamma ansvar att sätta gränserna för att skydda de värnlösa och små.
Samtidigt är det av yttersta vikt att kunna hålla balansen på den vassa eggen, å ena sidan censur å andra för mycket öppenhet.
Inte lätt att hålla tungan rätt i mun där.
Yttrandefrihet får däremot aldrig kränkas, möjligtvis begränsas de gånger den går stick i stäv med vad som faller inom lagens råmärke!?

Hm, kluriga tankar från dig, som vanligt!

Cecilia N sa...

Kling klang kristallklar!

Men så var det där med lagen, och demokratin och sånt ...

En kraftig impregnering med solidaritet och männiksovärde i de tidigare åren så att det finns ett vaccin/ett pansar mot osolidariska människovärdeskränkande och odemokratiska åsikter?

Och när jag skrivit det där så kommer jag att tänka på nuvarande sjukförsäkringssystemet och tänker att det där vaccinet/pansaret måste få skydda mot fler partier än SD.

Ebba G sa...

Man kan alltid fundera över vad som är yttrandefrihet och demokrati och alla såna fina ord.
Yttrandefrihet har ju aldrig varit detsamma som rätt att förtrycka...Och demokrati betyder inte att alla har rätt att göra precis det de vill.
Bara att vi måste hålla på med det där obekvämt arbetsamma som heter att kommunicera och att arbeta på att ha goda relationer....

Cicki sa...

Jag skulle vilja säga något klokt här. Men alla kloka ord är redan sagda så jag sätter mig ner och tiger och samtycker.

MonasUniversum sa...

Ebba. Jag hoppas att din röst i framtiden kommer att höras i många andra forum än "bara" här i bloggen. Du är klok du.