fredag 31 december 2010

sista dagen

Picasso: The dream


Sista dagen på året
sista dagen i gamla lägenheten
sista dagen...

-Jamen om det inte var den sista dagen nångång så kan det inte vara den första dagen heller sörru.
Säger min minsta som är världens klokaste ettagluttare.
-Och om du inte skulle lämna den gamla lägenheten skulle du ju inte kunna flytta in i den nya.
Säger min nästanfjortis medan hon nöjt tittar ut över hustaken från snöigaste terassen.
-Snart ska jag ha eget jag också.
Säger den största som nästan klarar sig utan kryckorna.


Sen måste jag snyta mig för att tårarna rinner genom näsan fast jag inte har en enda lök i närheten.
Och gissa vem som har köpt ett storpack näsdukar för helgen?
Jo just det.
En såndär som man kysser.

I natt tänker vi ha flyttritual. Låsa dörren till det gamla.
Herregud... låsa.
Skulle vara skönt att kunna göra om all gammal skit man bär på inuti också.

Ont gör det.
Men mest av allt är det bara omöjligt att fatta.

Förresten.... gott nytt år allihopa!

måndag 27 december 2010

maskar på tapeten

Bild: Marc Ryden /Pictovista



Sss.. måla vad är det?
Och tapetsera.!!!! Sånt man gör över natten liksom.
Sen fixar man Janssons frestelse och hittar spackelspaden i sängen. Hur den nu kom dit.
Tre timmar senare är det dags att slipa nya väggar och se om de dyra nya penslarna fixar att hålla färgen.
A har bestämt färgerna i sitt rum.
Fint. *harklar* Grönt och lila. Med en mask som återkommer här och där. Han har glasögon. Och hatt.
När han inte har på sig nattskjortan. (i sänghörnan) Herregud!!!!
Och jag har valt färgerna i hallen. Som blir som i min gamla lägenhet. Fast jag struntar i att måla dörren.
Resten får vara. Utom en vägg i köket som fick tapeter i natt. Nån sorts underliga pappersmönster. Ser kinesiskt ut på något sätt. Och jag som inte ens gillar kinamat. Nåja, det får väl vara.
I kväll blir det avskedsparty och på nyårsdagen är det inflyttningsbjudning med tre rätter och bordsservering och allt.
Man smäller av....

Alla mina ungar ska vara här då. Alla tre. Wow!!!!
Sen blir det som vanligt.
Äntligen får man hacka lök igen!

fredag 24 december 2010

jul och sånt

Förrförra julen bodde jag med en karljävel som gav mig pulver mot att han fick det han ville i sängen. Plus att jag skulle fnaska ihop skiten när hans affärer gick dåligt.
Lägenheten vi bodde i var egentligen ett gammalt tandläkarställe. Det fanns uttag med skyltar och en gammal tandläkarstol. Mellan två av rummen var det frostat glas i stället för väggar. Och på dörren fanns en gammal skylt där det stod "Tandläkare Fritzon" Det var ett rivningshus och om man bodde där var man hemlös. Men hade lägenhet ändå tills någon kom på att man bodde där. Underligt nog fungerade både el och vatten. Och toaletterna också. Men gasen var avstängd så man kunde inte laga mat om man inte hade en lös elspis. Det hade vi inte.
Men julmat ville vi ha ändå.


Det var inte så svårt att fixa, inte så att någon lagade den, nejdå, vi köpte den inte heller. Men hämtade den gratis under ytterkläderna i närmaste ICAbutik. Jag tog skinkan helt öppet och stoppade den under jackan, höll mig om magen och gick rätt ut genom kassan som om jag var gravid och kissnödig.

Sillsalladen fick jag lite senare i en bytta över disk, tog med mig lite köttbullar och en burk senap på vägen och gjorde mig ingen brådska genom en annan kassa. Helt öppet.
Minns faktiskt inte vad det smakade.
Men jag minns att snubben jag bodde med smakade gammal jävla snus.

Den här julen bor jag i en lägenhet på väg till en annan.
Och mannen jag älskar smakar som en karl ska smaka. Gott.
Skinkan har jag själv både kokat och griljerat och sillsalladen är från restaurangen precis som köttbullarna.
Kartongerna står på rad i hallen och julmaten har vi burit till världens bästa granne som kompletterade med julmust och gröt.

Det kanske inte är så konstigt att tårarna rinner. Och fryser fast på kinderna. För att jag måste ut och kolla folket som går förbi och ser ut som om dom inte har någonstans att värma sig. Fast det har dom.

Och paketet jag fick innehöll lika mycket kärlek som de paket jag själv gav bort.

God jul hörrni!
Riktigt god jul!

torsdag 23 december 2010

Kartongliv

Ja så sitter man här i en kartong igen då.
Fast varm. Inomhuskartong. En massa saker ska flyttas från ett ställe till ett annat. Inte ens utomhus, bara ut i trapphuset, upp en halv trappa och till vänster. Vindskontoren på höger sida.
Där ska jag inte bo.

Men på vänster sida där det finns en lägenhet inredd nångång på åttitalet då man tyckte att takbjälkar och hemliga prång var spännande. I alla fall i dom här avsides trakterna av vårt långa land.

Ibland tror jag, att norrland är en egen stat. Börjar nånstans ovanför Hudik.
Här kan man prata med folk man aldrig sett. På ett språk som innehåller ljud man inte ens drömmer om någon annan stans. Än mindre tar i sin mun. Mäh!!!

Men i alla fall så står det kartonger här och det känns som om jag borde dela med mig av värmen till alla dom som fryser så in i helvete just nu när det är en såndär vinter man helst hoppar över. Väldigt vacker. Men dödligt kall. Undrar hur man tänker när man tycker att folk måste bevisa sin nykterhet för att få bo.
Hur fan ska man fixa livet över huvud taget utan att ha en säng och någonstans att lägga alla miljoner papper man förväntas hålla reda på? Var i helvete ska man hämta sina brev från myndigheterna om man saknar adress? Och telefon? Glöm det.
Och nej, jag försvarar inte drogandet. Men jag försvarar människovärdet.

I går kväll hoppade jag in som lökhack i restaurangen första gången sedan jag blev påkörd. Satt där och grät som vanligt och kom ihåg. Gissa hur det känns.
Just det.
Man är tacksam. Så jävla tacksam.
Så lökkniven fick jobba och ebbatårarna var nog inte bara löktårar.
Här sitter man med livet i knät. Och slipper frysa ihjäl.



Bild Dunia Pustaka  -www. duntiapustaka.net  - fantastiska 3-D bilder!

tisdag 21 december 2010

nej, jag har inte dragit till horkvarteren.

Man kan tro att gamla jävla missbrukare alltid är gamla jävla missbrukare även om dom tagit ett uppehåll.
Och att alla gamla pundare en eller annan gång måste lalla omkring på gatorna igen också om det gått tio eller tjugofem år sedan senaste vändan.
I alla fall verkar det som om man förväntas tänka så.
Som att man aldrig kan leva utan att vilja sätta en nål. Om man bara fick chansen.

Och jag säger att det är skitsnack.
Man vill inte punda. Vill inte frysa. Vill inte irra som en envingad fluga mellan kvartarna. Vill inte.
Man vill ha lägenhet och jobb och svenneliv.
Det är bara det, att somliga av oss har hittat ett sätt att slippa undan verkligheten, ett sätt att lura sig själv som andra tror är lättvindigt och dessutom omöjligt att låta bli om man en gång börjat.
Men jag undrar jag.

Om det inte är lika lättvindigt, att slippa undan verkligheten genom att ständigt ljuga om hur lycklig man är. Eller hur rik man är. Eller fastna i hur tjock man är eller ful. Eller kanske misslyckad.

Och sen ser man till att andra tror på det och så slipper man snacka om verkligheten. Eller leva i den.
Man bara lever i sitt problem. Eller sin lögn. Eller sin lycka eller olycka eller fanatiska tro eller nåt.

Och verkligheten då?
Som rätt många ändå lyckas vara i och på något sätt trivas i. Tror jag.
Jo det är väl det här att packa ihop en lägenhet medan man firar jul. Att klia ärr och tänka, att nähädå här ska inte deppas ihop för att folk man känner ligger och dör i soprummen i storstan. Nix, här ska tas itu med lagvrängartexter och avslöjas politiska galenskaper och pussas på barn och karl och skrivas brev och bloggas. Förlåt.
Jag har helt fastnat i ömkansträsket. Och skitit i allt. Er också såklart.

Horat med min egen skit kan man säga. Missbrukat gamla minnen. Vältrat mig i självömkan och fräst åt både goa grannar och älskade barn. Vägrat säga hur det är.
Men nu är det som det är.

Benet fungerar. Smalt och torrt och fult. Kryckorna är slitna och behövs fortfarande utomhus. Jorå, jag har lärt mig ta tre steg i taget i trapporna. Nej jag tänker inte ramla och bryta ett annat ben fast det kanske ser ut så, när jag far fram i megahopp.
Och jag tänker inte ge upp.
Snart flyttar vi. Och det känns sådär.
Det kommer någon annan som ska bo i min lägenhet. MIN. som jag har målat. Grrrr.
Fast jag får ju en annan. Större. Mer utsikt. Terass. Fiiiiin. Stort kök. Och sovrum till A som ska bo med mig.
Och ja... alltså man blir ju helt ställd och rörd och allt när man har en unge.

- Du Ebba
- Mm
- Nu ska du heta mamma sörru.
.

Ja vad säger man.
.





bilden hämtad från http://www.etsy.com

söndag 5 december 2010

En del korpar ska hålla eremitreglerna!

Korpen har fullt i nästet för tillfället. Det vill säga det är alltid folk i huset. Och jag är en skygg typ som inte gillar att träffa folk jag inte tänker ha någon relation till.
Speciellt inte såna som kanske känner snubbar jag legat med.
Bild: Justin Hillgrove
Så jag åker inte till korpnästet.
Däremot sysslar jag med telefonterror.
Jamen hur tar man hand om spyor som liksom väller ut över golvet utan att ens förvarna med det minsta illamående?
När radion spelar något gammalt.
Eller när man går under E4. Och det luktar piss.
Eller när man tar första tuggan av pulvermoset när A måste äta korvmedbrödochmos efter att vi varit och badat. Lukten av klor och ketchup.
Jag vill bara gömma mig. Gå under jorden. Knäppa med fingrarna så jag blir en kines, blunda och vakna som fönstertvättare på empire state building.
Vadsomhelst utom att vara jag. En billig jävla hora som leker familj.
säger den där gröna slimen som sitter på ena axeln.

Och så ringer man korpen och skriker i luren och får ett vingslag i pannan. Fan.

Fast det är väl sant att det inte kan vara som en saga att kliva upp och bli morsa när man inte ens vet hur man ska förhålla sig till sin egen tandborste.
Jamen hur gör man egentligen? Borstar uppifrån och ner eller framochtillbaka eller?
Jorå jag har nog borstat en och annan tandrad. Gnuggat tandkött och fastnat med tandpetare tills hela käften varit som en blodig köttfärs.
Men vanlig tandbostning.
Eller det där med hår.
Hur gör folk som inte ska se till att få ihop till dagens dos?
Fixar fittan (förlåt) och kör med sandpapper på benen? Sätter lilla hyveln under armarna och under hakan om det till äventyrs skulle växa några småhår där?
Erik asgarvar om jag frågar.
Och så säger han att han tycker att jag är söt i alla frisyrer. Jävla karl.

Jamen gissa om jag är en aning trött.
Och så ska jag liksom fatta att det bara är några veckor kvar innan jag flyttar. Hur kunde jag ens tänka tanken att flytta från min goaste egnaste bästa lya? Och få ett rum till. Jorå. Och större. Och en extra toa och allt. Och badkar fast det har jag här också och öppenspis men där har dom satt in en grej så att elden är instängd och balkongen är en terass och man har utsikt och fan. Hyran.
Ska man fixa en sån hyra får man väl börja fnaska.
Typ.

Nä.
Aldrig.
Och A säger att hon ska bo i det största rummet fast det ska vi ju ha till vardagsrum så att det får hon ju inte.
Men ändå.....


....jävla korp.


.....

lördag 27 november 2010

stake

Det finns saker jag inte vill veta.
Och annat jag vet som jag inte tycker om. Det här med ljusstakar tillexempel.
Att om man skulle använda elen som går åt till alla adventsstakar i statliga och kommunala och kyrkliga hus till att värma upp baracker eller hus eller lägenheter så skulle det räcka till alla uteliggare.
Typ.
Fan vad jag blir arg.
Och så ska man kasta ut folk på gatan för att dom är sjuka. Och samtidigt slåss för att få ha kvar sin elstake i fönstret på jobbet.
Hur fan går det ihop?

lördag 20 november 2010

varför måste man...

-Varför måste man bli stor?
- för att man måste
- Nej men varför på riktigt?
- vet inte
- varför är du sur?
- är jag väl inte
- jo för att annars skulle du hitta på ett svar eller fråga mig om ett.


Ja det är ju sant. Så jag börjar om.

- Säg det igen då
- att varför måste man bli stor?
- mm.
- för att man måste det.
- Jamen det var ju det jag sa.
- Men nu säger jag det.
- hm. varför är du sur då?
- är jag ju inte.

Nej det är hon ju inte. Så jag börjar om

-Varför måste man bli stor?
- för att man växer sörru och då kan man inte ha sina kläder längre och måste köpa tantgrejjer.
- jaha. Vaddå för tantgrejjer?
- Behå och sånadär underbyxor.
- Vad? Har väl du också.
- Nähä, inte såna.
- Vilka tänker du på?
- Med snöre.
- Jamen det måste man inte ha när man blir stor. Jag har inte det.
- Men du är inte så stor sörru.


Nähä. Nä. Typ.


.....

fredag 19 november 2010

Skit

Mår skit
nä ingen förkylning, ingen kräksjuka och inget mer brutet.
Men skit
Att fixa morgon, fika med A, pyssla och gå till bussen. Då är det bra. Mer än bra.
Men sen. Jävla skit. En massa ord som skriker i öronen och andra som muttrar om att dra.
Nej jag drar ingenstans.
Och jag vet vad jag vill. Och tänker genomföra det.
Så då är det väl bara att ta fram bokjävlarna och låta de torra kunskaperna överrösta skrikrösterna.
Och tänka på att snart kommer bussen tillbaka och dessutom är Erik ledig den här helgen. Och någon jävla dag om ett par evigheter kanske benet går att stå på igen. På riktigt.

torsdag 18 november 2010

när kylan försöker smyga in en kartong genom fönsterspringorna

Den här kylan som kryper in genom fönstren och får mig att minnas de där nätterna när jag inte vet hur det kommer sig att jag överlevde.
Den här kylan som får mig att gråta över hur det kändes.
"The Beauty of the Cross"  Daniel Bonnell (Woodland Hills Church, St. Paul, MN)
Och som gör att jag längtar så jag kan bli tokig efter att krypa ihop som en liten boll i någon stor skön famn och bara glömma bort att livet kan vara så helvetes överjävligt att man inte vill ha det.
Det är den här kylan som är som under broarna.
Det har väl hänt, att jag tänkt åka tillbaka dit och bli kvar.
Och flera gånger om dagen tänker jag att det hade varit så enkelt. Ta en fix till himlen typ.


Men sen ringer telefonen och någon säger att bussen är lite sen.
och då vaknar jag liksom upp ur helvetet och säger tillbaka att jag minsann ska stå där och vänta.
En liten unge ska inte gå tre kvarter genom mörka eftermiddagskylan.
Fast hon vill. Och sen måste vi köpa gula råttor i affären fast vi egentligen måste vänta till på lördag.
Det är då det blir varmt igen.  Ja inte på lördag alltså, utan när vi tar varsin gul råtta och låter svansen sticka ut mellan läpparna och så tittar vi på varandra helt vindögt.

Den här veckan bor A hos mig. Hela tiden. Varje dag väcker jag henne och vi dricker varm choklad med ostmackor till och går till bussen (ja jag linkar rätt bra numera faktiskt). Sen läser jag en massa märkliga böcker om förvaltning och lagstiftning och praxis och lite sociologi däremellan. Tills kylan kommer.
Det är väl så det är när man hittar äkta värme.
Att man börjar känna att det finns kyla man förut kallade värme. Och den blir man iskall av. Iskallare än frost. Som döden fast värre eftersom man fortfarande lever.

Antar att det är en massa sorg för allt man missat.
Men nu.
Harry Potterläsning och pratpåsängkantenstund.
Det är inte så dumt det.
såhär när kylan försöker smyga in en kartong genom fönsterspringorna


.....

måndag 15 november 2010

En mycket underlig resa till en sorts spegel utan glas

En del korpar är annorlunda.
Jag känner en som är väldigt olik allt annat jag träffat. Hon är liksom inte som en människa, men inte heller som en fågel mer än i maten. Fast korpar borde ju äta kött..... och det gör hon inte.
Men i alla fall.
Hon har en förmåga att få syn på saker.
Och dessutom är hon ihopsatt med någon sorts ängel. Det är möjligt att de där korpvingarna hon har egentligen är änglavingar fast hon har svärtat ner dom någongång innan hon kom på att hon var en ängel.
Inte vet jag.
Bild: Judy Vars

Förra gången vi pratade med varandra var det nära katastrof.
För min del alltså.
Jag höll på att bli fullkomligt tokig av leda, ointresse, tristess... nåja, jag ska inte ljuga - det finns saker som bara blir synliga när man måste vara stilla och inte kan springa omkring för att låta bli att komma ifatt sig själv.
Och korpar har ögon. Så jag fick liksom serverat, att det där med att bli tokig av tristess antagligen handlar om att inte stå ut med att se sig själv osminkad.
Haha. Jorå. Det kan korpar säga.

Men hon hade såklart rätt. Inte så att jag måste smeta över yttre ärr. Men dom där inre. Usch.
Så vad gör korpen då? Jo. Hon säger att bästa sättet att ordna det där är att åka någonstans där man inte kan göra annat än stirra på sin egen spegelbild utan att det finns några andra speglar än ... ja antingen den man själv hittar på eller den där spegeln som korpar kallar gud.
Suck.

- Åk till ett kloster... eller till Berget. Dom har retreat där som kanske inte är vad du behöver till innehåll, men säkert till miljö. Alla är tysta och du har bara dig själv att spegla dig i. Alla dina projektioner blir synliga eftersom du inte kan bekräfta dem i samtal eller samspel.
Du bara är - reflekterar och blir medveten om att du reagerar på olika saker. Inget är fel, inget är rätt. Du är den du är och du är där du är.... och dessutom i en miljö där man menar att du är älskad. Fast du inte behöver tro det.

Ungefär så sa hon.
Och... ja alltså jag har blivit av med gipset, är relativt rörlig med ett sorts skal.... och har väldigt lite att göra mer än att bli galen av tristess. Så ... ja man tar sin gamla bag och åker till ett berg i en landsända där dom låter som i den där filmen med Lasse Åberg som åker på spa.
Fast det här är sannerligen inget spa.
Jo käket.... det är i världsklass.
Men alltså.
En liten grupp människor kommer till ett ställe som ser ut som ett fängelse - för att vara tysta tillsammans. Man blir välkomnad och får läsa på en lista -hittar sitt namn och ser rumsnamnet. Man går dit och hittar en säng och ett bord med en stol och inget mer.
Sen presenterar man sig inte.
Eller pratar. Jo först fikar man lite. Och får höra vart man hamnat och vad som ska hända. Typ inget.
Och så är det tyst.

Utom det att det är en massa läsahögtgrejjer i kapellet som är inrett med små bås så att man sitter som i en låda för sig själv och bläddrar vilt i åttatusen papper för att hitta vad det är man ska läsa.
Så somliga Ebbor knycker med sig dom där böckerna och kikar i dom och sen sitter det som en smäck. Jorå, det är gudliga saker. Psaltargrejjer och fromma böner.
Som man kan tycka saker om.
Fast korpens kraxande om att man liksom mest får veta något om sig själv när man tycker grejjer ... ja alltså. Man lär sig saker om sig själv.
Typ.

Och på morgnarna är det en hel högmässa.  Nattvard och sånger och folk som reser sig och böjer sig och bugar sig och håller på. Jorå, jag har varit i flera högmässor än de flesta. Kyrkor är varma gosiga ställen där man kan sova lite diskret längst bak.
Och det är klart. En gammal gathora kan inte låta bli att le igenkännande.
Men OK, utan att köpa upplägget kan man ju inte prova det. Och det är ju bara tre dagar. typ.
Så.
Man slänger iväg lite böner och käkar medan man lyssnar på munkar som hummar eller en cello som nynnar. Och sover. Tänder ett eller annat ljus. Läser dom där gamla psaltarpsalmerna och får idéer om saker man skulle kunna skriva och får lust att läsa lite torr juridica.
Och sover lite till och snaskar i sig en oblat och en slurk vin. Och blir välsignad och allt.
Som nån jävla nunna typ.
Nämen så skriver man väl inte.... eller också gör man det.


I alla fall är det meningen att man ska lyssna på någonting som heter meditationer. Och något annat som heter instruktioner.
För att få något att tänka på kanske. Något gudligt.
Sen kan man prata en halvtimme med den där som håller i gudligheterna. Och det gör man. Och det är bra.
Jamen bara för att dom är religiösa är dom inte dumma. Inte korpen heller. Typ.

Och sen blir det fruktansvärt bullrigt när man slutar vara tyst.
Och alla ska prata och man tror att man känner varandra för att man suttit tysta i samma lokaler i tre dagar.
Märkligt.
Och så råkar jag säga, att jag inte tror så mycket.
då blir det lite tyst
Och sen kommer frågan.
- och ändå åkte du hit?
- Japp. Ändå åkte jag dit. För att en korp sa det. Korpar är otäcka fåglar.

Så....
Ska jag bli nunna nurå?
Nä.
Ska jag åka dit någon fler gång?
Kanske.

Det räcker nog med korpen. Det är rätt tyst där också. Och man kan läsa vesper i kåtan om man gillar gamla psaltarpsalmer.
... men håll med om att det var lite modigt att fara iväg på religiösläger sådär utan att bestämma att det bara skulle vara skit.

Erik? Nä han åkte inte med. Han hade långhelg på jobbet.
Och minsta goaste A kommer i eftermiddag för att bo här hela veckan. Yippiiiiiii!!!

.....

måndag 8 november 2010

nej jag har inte lagt av, jag har bara ett nytt förhållande till lagen.

Fatta det
Jag har inte lagt av. Dvs jag har aldrig slutat använda droger. Jag dricker öl och vin och sprit. Jag har inte lagt av med sex heller. Och inte med att käka oliver eller vadsomhelst som man kan missbruka.
Just nu har jag bara lagt av med att vara kriminell.
Du vet, göra sånt som är mot den där jävla lagen som vi kommit överens om genom tiderna.
Demokrati betyder att vi tillsammans har överlåtit till några vi litar på att skriva lagar som dom vet att vi behöver.
Inte att vi ska skapa egna individuella lagar alltså.
Och när man röstar så handlar det om att man har koll på vilka man litar på, att man kollar upp dem, vad dom står för och vilka mål dom har med det dom säger.
Det är upp till mig att jag väljer såna jag tror är bra.
Och att jag bryr mig om att tala om för andra hur jag vill ha det - kanske påverka så att jag får som jag vill och behöver. Och tror att andra behöver också för den delen.

Så alltså. Jag har inte lagt av med sånt man kan missbruka, jag bara låter bli att vara kriminell.
Och då kan man räkna ut resten.

Inga olagliga droger. Inte köpa sex. (nej jag säljer mig inte heller, men det är ju inte olagligt, så egentligen behöver jag inte nämna det) Inte bryta sig in i andras hus, bilar eller....
Inte fuska med skatter eller studier eller urkunder (menar inte såna som köper klockor nu) Inte lura banker eller butiker eller något annat som handlar med pengar.... Alltså inga olagligheter.

Varför jag måste skriva det?
Jo för att jag är jag. Ebba. Inte nån som lagt av att knarka. Och om jag skulle vilja knarka så gör jag det.
Det hänger på min vilja. Mina beslut.
Och det räcker med att besluta, att här ska levas ett liv som inte går att åtala.
Utan moralistiska åsikter.

Och idag ska jag ta bort alla gipsrester och få ett väldigt fint skal i stället.
Fan vad skönt.

Och så ska jag snacka med en korp.  Det är en drog det också. Svårt beroendeframkallande. Så akta er.


.

lördag 6 november 2010

Om Karin som hamnar på gatan

- Det här ska du skriva om
- vad då?
- Det här som står i tidningen om att folk som blivit utförsäkrade från sin tidsbegränsade sjukersättning och inte hade hunnit komma in på arbetsmarknaden p.g av sitt funktionshinder sedan inte får någon sjukpenning när de får komma in i systemet igen.
- Hur menar du?
- Ja, Karin tillexempel, du vet hon som har MS och sitter i rullstol.
- Karin som arbetstränade i butiken och ramlade och bröt benet?
- Just.
- Får hon ingen sjukpenning?
- Nej.
- För att?
- För att hon inte får förtidspension för att hon anses ha en sjukdom som innebär att hon kan arbeta åtminstone deltid. Fast det vet vi ju att hon inte kan men ändå.
- Och då får hon ingen sjukpeng alls?????????
- Nej. Hon är utförsäkrad och har inte haft någon inkomst och då får man ingen sjukpenning.
-Vad ska hon leva på då?
- Soc.
- Men??
- Och dom säger nej för att hon äger sin lägenhet.
- Den där som är anpassad för att hon ska kunna komma in och sånt?
- Ja.
- Så hon ska rulla omkring på gatorna????
- Eller bo på härbärge kanske????? Det är det du måste skriva om. Att det finns folk som hon.

Ja nu har jag skrivit om det.
Och blivit helt stum.
OK, jag bodde på gatan för att jag på sätt och vis valde det.
Men hon??

Ska vi ha krymplingar under broarna?
I kartonger?
Staplade på varandra. För nu lär det bli trångt.


.

fredag 5 november 2010

Dagvill minst sagt

Ja herregud eller frugud eller vad man säger
Här har man intet ont anande suttit med gipsad kropp och slött bläddrat igenom kurslitteraturen medan dagar och nätter gått.
Och så tittar man i studentalmanackan och inser, att det är fyra timmar tills det ska lämnas in en sammanfattning angående sociologiska modeller.
Jag tror inte man menar att man ska sammanfatta modet eller plocka ihop ett antal fotografier av sig själv (eller närstående, vänner, mer perifera eller ens okända) modeller i snygga poser.
Nej det handlar om sånt som hur man sett på utanförskap och innanförskap och uteliggare, horor, dagdrivare och annat slödder genom tiderna. Alltså hur man tolkat och presenterat och tänkt kring det vi kallar sociala strukturer eller kanske vad som varit politiskt korrekt genom tiderna.

Ja... alltså det där var vad som hände i går mitt på dagen.
Så jag kastade mig över tangentbordet och skrev som en besatt och plitade ner titlar och författare och sidhänvisningar fritt ur minnet och hann inte kolla om det var helt rätt innan jag tryckte på knappen och skickade iväg alltihop.
Sen gick jag ut och köpte en känd kvällstidning och insåg att det var torsdag.
Alltså...

Jag har inte en susning om dagar och tider längre.
Man har blivit en flicka på fallrepet
typ.
Men tentan är inlämnad och sidhänvisningarna var helt korrekta. Yes!
(Nej fråga inte om innehållet är korrekt, det utgår jag från eftersom jag knyckt alltihop från böckerna, bara stuvat om ordningen lite)
Den här lilla extrakursen är förresten rätt kul. Att läsa om hur etablissemanget resonerat och resonerar kring gathoror och annat löst folk.... och inse, att dom inte har en susning om hur gathoror och nämnda lösa folk resonerar kring etablissemanget - och att det kan vara ett lika rimligt perspektiv.
Alltså... det kanske blir min lilla uppsatsinsats det såsmåningom.

lördag 30 oktober 2010

Frön

- När jag har flyttat till dig och du har tagit bort gipset och vi bor i den andra lägenheten då ska jag ha det där rummet som har gula tapeter.
- Jaha.
Roger Roberts "birds nest"
- För att då ser jag fåglarna sörru.
- Hm
- Och då kan man mata dom så att dom kommer in i rummet och lägger ägg och allt.
- Jaså?
- Mm. För att då har dom fått frön och då får man barn fast fåglarna får ägg.
- Tror du?
- Ja för det har fröken sagt.
- Att fåglarna får ägg för att dom äter frön?
- Ja det har hon sagt.

Och så spänner A ögonen i mig så att jag ska förstå att man inte säger emot det fröken sagt fast det kanske inte är riktigt vad fröken sagt men... vaddå.

- OK fröken sa väl så. Men tror du på det då?
- Ja. Det är därför jag ska ha det gula rummet sörru. För att jag vill ha fågelungar. Och en lillasyster också sörru. Ifall du skulle få frön.
- Skulle du få en lillasyster om jag fick frön?
- Mm. Eriks frön sörru.
- Och hur skulle det gå till?
- Han fick ta dom från snoppen och lägga dom i naveln på dig och platta till.
- Platta till?
- Ja man ska platta till när man sätter ner frön. Och vattna.
- Vattna?
- Japp.
- Hurdådå?
- Jamen nåt får du väl fatta själv?????


Jamen nåt får jag väl fatta själv. Jorå.

söndag 24 oktober 2010

och varför inte tolvsteg då?

Det kom en fråga.
Varför tolvstegsprogrammet inte är min väg.
Och jag tänker så det knakar för att hitta orden som berättar varför det kryper i hela kroppen på mig när jag tänker mig själv i ett sånt sammanhang. Och ja, jag har följt med några kompisar och för länge sedan var jag också inskriven på ett behandlingshem helt frivilligt. På den tiden det inte fanns så många tolvstegsställen.
Min son har snart gjort sina månader på ett behandlingshem och ska på utsluss... alltihop tolvsteg.... och han går på möten. Varje dag.
Och jag har varit på anhörigdagar (och kräkts lite diskret när det blivit för mycket). Och det fungerar för honom. Fungerar för en massa människor. Men inte alla.
Det är så med det mesta. Det fungerar inte för alla.

Jo kunskapen ... den om missbruket, medberoendet, mönstren.... allt det är bra kunskap. Alla de där stegen som handlar om att erkänna ett beroende och att ställa sig i livet i stället för i drogen och att ta konsekvenserna av det man gjort och låtit bli att göra. Allt det gillar jag. Teorierna och deras praktiska konsekvenser.
Det jag inte passar in i är upprepningarna. Det blir som att göra en ny drog av de där stegen. Bättre an andra droger kanske. Men ändå en drog. Eller en religion. Inget fel på det, men för min del får det vara.

Och tydligen fanns det, och finns det en annan väg för mig. För jag sitter ju här och är giftfri. Inte ens tobak.... och bara ett par glas vin till maten någon gång i veckan. Som mest.
Jodå, jag kan ta ett par glas. Och dricker inte mer sedan. Och ja, jag kan vilja ha men väljer att låta bli.
Det är väl det  det handlar om? Att välja.
I morgon kan jag välja att dra igång hela jävelskapet igen.
I dag väljer jag att låta bli.
Det är väl det jag måste veta för att klara det här. Att jag själv väljer.
(och det skriver jag inte som någon sorts polemik mot tolvstegare, jag vet att där väljs minsann också)

För mig har det varit - och är - en förutsättning för att gå den här vägen, att jag själv, utan att svälja någon annans ideer, har valt att pröva att vara drogfri ett år. Det var just så det var. Jag ville kolla hur det var.
Och fick en lägenhet till låns i en liten pyttestad någon stans i ingenting. Och om det var ödet eller någon sorts gud eller bara tur .. ja jag fick ju ett jobb också och bestämde, att det nog också kunde få ingå i det där prövoåret. Att vara svenne... ett år bara för att kunna säga att det där svennelivet var skit.
Det var det inte.
Och det kan väl hända att tolvstegsprogrammet inte heller är skit (för mig) - men varför satsa på någon annan häst än den som faktiskt fungerat för mig.
Speciellt som jag mår illa när jag hälsar på hos sonen. Fast jag älskar att han blivit tolvstegare....

Och jag hittade ju ett antal nya droger...
poesi
jobb
plugg
kärlek
barn
...ja, alltså nu finns inte så mycket plats för pulver.
Vilket alltså inte får suget att försvinna.
Men så är det väl för alla som tagit ett uppehåll?

Undrar hur det är för dom som verkligen slutat.

Nä, jag har inte slutat.

...om Erik vet?
Ja det är klart. Varför skulle han inte veta det?
Han har inte slutat röka heller.
Bara tagit ett väldigt långt uppehåll....

så är det.

Och idag ska vi ta gipset med oss upp till en gammal eländig korp!


.....

torsdag 21 oktober 2010

Vänskap!!

I drogvärlden blir man inte vän med någon. Man kanske tror det men så länge man är beroende är det bara drogen man är vän med. Och dom man kallar vänner är såna som man får ut något av - dvs droger, pengar, möjligheter att fortsätta pumpa kroppen full av det man tror är centrum i livet.
Sen tror man att dom där man kallade vänner ska finnas där när man lägger av. Och det gör dom ju. Men inte för att se till att man håller sig nykter och drogfri. Nä, nä, bara för att se till att man återgår till ordningen.
En god vän stannar i beroendet och delar lögnerna in i döden om det skulle behövas.
Att bli drogfri är lite som att tjalla, svika, förråda...
Så man har inga vänner om man lägger av. Ifall man inte hade några utanför drogvärlden alltså. Och det kanske man hade innan man kom på, att man kunde utnyttja dem.
"Låna" pengar tillexempel.
Eller prylar.
Som aldrig kommer tillbaka.
Så dom där vännerna som man hade utanför drogvärlden har man i allmänhet inte kvar.

Som drogfri hittar man såklart nya vänner. I alla fall om man inte är ett socialt miffo.
Jag har massor med människor omkring mig som verkligen håller på att bli eller redan är riktiga vänner. Såna man litar på och som litar på att man själv är ok.
Det är suveränt.
new friends.jpg
Fast
en del av suget, det där eländiga suget som aldrig slutar att ropa ut sina avgångstider lika regelbundet som stockholms central, en del av det suget handlar om de där människorna man kallade vänner.
För att inga andra kan veta hur det är att leva som man själv levt.
ingen normal människa fattar vem man är fullt ut... ingen kan hajja på djupet hur det var att leva på gatan, att sälja sig för lite pulver och ... ja vad suget är. 
Och att inte ha någon att dela sin historia med är rätt ensamt. Det suger.... 

Kanske därför folk går på möten och sånt. För att man träffar andra som vet.
Inte vet jag. tolvsteg är inget för mig.
Fast just nu är jag en ynklig skit. Och skulle göra nästan vadsomhelst för en sil. Eller åtminstone för att få prata om skiten med någon som hajjar.

Fatta det.

Och så ringer det.
Det omöjliga händer. En av mina gatsyskon, en jag traskat i trappuppgångar med, raggat torskar med, delat både det ena och det andra med... ringer och säger att hon är i stan och undrar om det finns en säng.
Och hon är drogfri.
Och har varit på behandlingshem.
Och tänker hålla sig drogfri och börja läsa in gymnasiet och allt.
Jag har en säng
och min goa granne har dessutom kanske ett rum att hyra ut.
Ja jävlar vad man kan bli varm inuti.
come and make new friends.bmp

Och så gillar hon Erik och Erik gillar henne och vi har ätit världens godaste frukost allihopa.
Till och med benet höll sig på mattan och lät bli att klia i flera timmar.
Och suget då?
Jävlasuget som skriker ut sina avgångar högre än någonsin.... nä, det hörs inte över allt fnisset.
Och när A kommer i kväll ska vi titta på Ronja rövardotter och lipa allihopa.

Ja jävlar!




måndag 18 oktober 2010

sånt man inte lär sig på universitetet

Jamen ska det fortsätta så här? Först blir det vinter, sen blir det vår och sedan sommar och höst. Och man har käk och tak över huvudet och fryser inte en enda dag.
Och tappar lusten för att skriva för att det inte finns något annat än ett kliande benhelvete under ett hårt gipsskal att skriva om.
Utöver alla de där juridiska termerna och fula engelska boktitlarna.
Jo jag läser åtta timmar om dagen. Och kliar där jag kan ungefär dygnet runt.

Om jag lär mig något?
Jorå
fast inget man har nytta av när man kokar spagetti
eller svarar på en miljon skolflicksfrågor.
Vem kan tillexempel svara på hur många gånger man måste hoppa på ett ben innan man kan komma igenom en gummibandsögla?
Eller hur man ska vika för att det ska bli en råtta av ett enkelt vitt papper.
För att inte tala om det stora mysteriet med att fråga chans på killar som nyps.

Andra saker jag inte lär mig av att ta akademiska poäng är att göra inbakade flätor och sånadär läderband som man byter med varandra när man är bästisar.
Fast jag lär mig.

En annan dag ska jag börja blogga igen.
när jag gått mammakursen klart.

söndag 17 oktober 2010

Orkar liksom inte

Nej jag har liksom ingen lust att blogga
ingen lust att lägga ut skiten
gipset
kryckorna
de tjocka böckerna och tristessen

En annan dag
en annan gång

Kanske

Men alla goa läsare ska veta, att jag bär omkring en massa tacksamhet för att ni funnits här och orkat läsa, orkat kommentera, stödja, ge hejarop och små varnande pekfingrar.
Den tacksamheten tänker jag använda för att göra något gott jag också såsmåningom.
Hoppas jag

men... just nu orkar jag bara inget mer än tillfriskna.

Kram på er.

/Ebba

tisdag 5 oktober 2010

Jävla hyckleri

Läser i expressen, Hemlösa rasar mot sovsäckar från riksdagen - Nyheter - Senaste nytt | Expressen - Nyheter Sport Ekon
www.expressen.seatt några kristna riksdagsmän samlat ihop sovsäckar och liggunderlag till hemlösa.
Det är så man kokar.
Alltså...
Om man blivit invald i riksdagen kan man göra annat än ge bort sin gamla sovsäck.
Man skulle kunna se om sin politiska makt och förstå, att det som skett de senaste fyra åren är, att många fler än någonsin blivit utförsäkrade och tvingade att gå från sitt boende till... jo just det. Hemlöshet.
Och mot det hjälper inte en sovsäck.
Det som hjälper är solidaritet, försäkringar som garanterar medborgare bistånd till bostad oavsett om man är sjuk eller frisk, socialt välanpassad eller av någon anledning inte klarar av att föra sig som folk vid ett matbord.
Lagar som ser till, att det är omöjligt att bli utkastad på gatan alltså.
Och andra lagar som tvingar kommunerna att bygga enkla enrummare insprängda bland andra bostäder. Inte ghetton där vi som fastnat i diverse skit måste träffa andra som fastnat i samma skit varenda dag.

Och... om de där riksdagsmänniskorna kallar sig kristna måste jag säga, att den sortens kristenhet är ett hån mot den där Jesus.... fast han skulle nog aldrig kalla sig kristen å andra sidan.
Jamen... att säga...
- varsågod här får du min gamla sovsäck som jag ändå inte behöver .. så kan du fortsätta sova i en papplåda under en bro till och med när det är tjugo minusgrader!!!
Och sedan slå sig för bröstet och mena, att man inte bara drar undan fötterna på folk, nädå, man ser till att dom som blir utslagna ändå inte fryser ihjäl.
Kristen kärlek vad????
Det är så man vill gråta.

Fy fan.

måndag 4 oktober 2010

Suget och kärleken

Ifall du någonsin gått på någon drog och lagt av vet du vad jag pratar om.
Suget.
Inte bara det där att allt i hela universum går ihop om att påminna om det man lagt av med. Nej, jag menar det där, att varje cell håller på, dygnet runt, att berätta om hur lite det skulle betyda om just den lilla cellen skulle få bara en tiondel av vad den brukade få...

Och det gäller naturligtvis inte bara den kemiska drogen utan allt annat också som man kan vara beroende av.

Alla vet väl att poker och hästar och chokladkakor och sex och gudvetvad kan vara lika beroendeframkallande som heroin.
Så de flesta vet i alla fall något om det där med suget.

Några har avslöjat det och lever i en relation till det - det måste man om man vill ha något att säga till om.
Oavsett om man är förlovad med en äkta grodprins så måste man samtidigt ha en relation till mr. Sug.
Det är inte lätt.
Men om man faller för herr Sug så bedrar man den man älskar.
Och det gör valet lite lättare.
För mig alltså. För jag är allvarligt inne på, att Erik och jag ska leva ihop resten av våra liv. Sliskigt romantiskt. Typ.

Men alltså, det där suget. Vi pratar om det rätt ofta för att.... ja alltså, jag lever tätt ihop med det.
Och om man tänker efter....

Det kan ju vara något bra att vara beroende också.
För alltså... kärlek.... vad är det för skillnad? Jag är beroende av Erik och han av mig för att om vi inte skulle ha varandra skulle det vara tomt, man skulle sakna, längta, tänka, vrida sig.... ja alltså, det skulle finnas ett sug. Typ.

Och om det inte skulle kännas så.... då skulle det väl inte vara så nödvändigt att ha varandra och då vetesjutton om man skulle stå ut med att det ibland är rätt surt och grinigt.
Samma sug....men annan drog.
Fast.... om man är en drog för varandra, då är man ju destruktiv... eller?

OM jag skulle vara en drog skulle jag se till att göra Erik beroende på ett sätt som är fult. Jag skulle släcka hans glädje, hans egna vilja, hans rätt att leva bortom mig...... Jag skulle se till att han offrar allt för mig, jag skulle låta honom köpa mig dyrt.... Då skulle jag vara en drog.
Men nu är jag inte det.

För det är faktiskt så, att jag är kär i hans frihet, hans glädje, hans vilja och hans egna liv. Jag är beredd att offra mitt liv för att mina barn ska ha det bra - och då kan jag inte låta honom offra sitt liv för mitt.... och jag är inte till salu.

Och jag skulle inte vara kär i honom om det inte var likadant med honom.
Att han älskade min frihet, min glädje, min vilja, mitt liv....och att han är beredd att vika sig för mina barn. Om det är nödvändigt. (Fast inte så att dom får trampa på honom, bara om deras behov av mig är större än att han får plats just då)

Så.... kärlek kanske är motsatsen mot sug. En sorts friskt beroende.
Som hjälper mot suget.

Kanske.



  Bilder och glasmålning: Von HoryMa,   Leif Ahrle,  "Ann"

söndag 3 oktober 2010

händer lite mycket nu fast allt står stilla

Nu är det bestämt
A ska flytta till mig.
Ja inte på en gång utan lite i taget. Och det måste man ju prata mycket om.

- Sörru jag ska ha två egna mammor och en pappa och nästan två.
- och vad säger du om det då?
- då får jag två av allt fast om jag bara vill ha en för att det inte får plats två då vet jag inte.
- inte får plats?
- Ja om man inte orkar ha två av allt. Två huvuden och två mobiler och två magar och så.
- Två magar låter jobbigt.
- Och två huvuden!!!
- Som pratar med varandra?
- Och blir osams för att dom tycker olika.

Jo det skulle ju bli jobbigt. Kan man säga. Att det redan är.
För nog pratar det med två huvuden inuti huvudet.
Ett som säger att det här nog ska bli bra.
Ett annat som menar, att man inte kan göra såhär, att barn måste bo på ett ställe i taget och att man inte kan ha barnexperiment. Här och där. Och hur blir det med storasyster och vad skulle hända om det blev en lillasyster eller lillebror och ryms vi allihopa och jag som inte ens har körkort och måste plugga i en massa år och jobbar jämt.
Fast andra mammor kan ju. Så då kan väl jag också.
Och Erik säger att det är rätt.
ibland har han ju rätt
att det är rätt....

Fast rätt finns liksom inte som en enkel sanning. Rätt är att klara av att det inte är så lätt alla gånger.
Rätt är att orka att det blir fel. Rätt är att se att det som ser bra ut kanske är åt helvete och att det finns andra rätt än det rätta.
Och jag blir svettig i hela mig. Fast glad såklart.

Så nu får vi åka till IKEA och köpa lite grejjer. För nu ska A bo in sig.
Lite i taget.

Och snart blir det en annan lägenhet ledig i det här huset. En som har två rum till. Så nu får man ladda för att börja måla och tapetsera och sånt. 
Packa?
Öh... är det inte bara att slänga ner grejjerna i en kasse och dra?

Nävisstja. Glömde. Har ju hänt en del ... 
Och så måste benet läka och huvudet sluta dunka.
Fast... i januari nästa år är det jag som får komma ihåg att ta till vänster ovanför trappan i stället för till höger....
Och som nog har en halvtidsskolflicka i eget rum.
och kanske...
nä.

Det sparar vi till en annan gång.


*kliar som bara fan under gipset* termiterna måste ha fått ungar i natt.


Bild  Craig Carlisle

drake; John Deviant

onsdag 29 september 2010

främlingsfientligheten och egot

Det finns dom som tror att såna som jag inte kan använda morfin som smärtlindring utan att fastna i missbruk.
Det finns dom som tror att om man är alkoholist så måste man supa sig redlös om man känner lukten av lite vin.
Och så finns det folk som tror, att om man en gång hamnat utanför det vanliga samhället så kommer man att vara dömd till utanförskap resten av livet.
Fördomar kallas det.

Och när myndigheter och andra maktfaktorer gör fördomar till sanningar får det konsekvenser.
Alla missbrukare behandlas som en enda person.
Man har liksom förlorat rätten till individualitet.

Pensionärer, arbetslösa, invandrare, ensamstående föräldrar.... inte är det färre fördomar kring dem än kring oss som en gång började droga? 
Och själv har jag såklart en massa fördomar som rör moderater och människor som har råd att åka till N.Y över dagen för att shoppa....

Korpen och jag hade lite att säga varandra om det där.
Och kom in på det där med religion och kyrkor och så. Och när jag sa att kyrkan var lite som SD.... 
alltså sånt man bara kan viska i gränderna om...
ja alltså, det var då vi kom att prata om det där med fördomar och hur man ser på människor.

Och det var då jag fattade något om det där med främlingsfientlighet. Att nog ingen går fri från den där rädslan för det okända och att man måste se och erkänna sina fördomar för att kunna göra sig fri nog att handskas med sin rädsla så att man inte måste projicera den.
Eller som Korpen sa: Om man inte kan möta varenda människa med respekt och kärlek är man själv sjuk i samma rasism som dem man anklagar för att vara rasister.
...jag tror hon har rätt.



måndag 27 september 2010

Jo man åker till stora huvudstaden och hälsar på  gatstenarna. Kikar på ett par bropelare och pekar ut var man bott. Ser in i gränderna och tycker att det är vackert i storstan. Alltihop från ett bilfönster.
Sen blir man bjuden på middag på ett sånt där ställe man stod utanför när man skulle få ihop till lite av varje.
Hotellrummet blev avbokat för det fanns vänner att bo hos.
Nej inte mina vänner
Eriks
Åsså var vi bjudna till en sorts ätning.... middag är inte rätt ord här.... man sitter timvis och tittar på den vackra maten medan man petar lite i garneringen.
Och höjer sina glas och ... ja alltså där ligger en miljon gafflar och skedar och ... jag borde veta, men jobbar faktiskt inte i serveringen.... så
det är en gåta hur folk vet i vilken ordning man ska hålla i gafflarna.
Fast egentligen är det väl rätt lätt.
Man har helt enkelt interna nonverbala språk för att lätt kunna känna igen folk som inte hör hemma i de där salongerna.
Som det där med gafflar och glas och när man käkar och när man möjligen får säga ett och annat till en av bordsgrannarna.
Som tur är. är vi förlovade jag och Erik.
För en av de där reglerna handlar om att man får sitta ihop med den man är förlovad med. Men inte den man är gift med.
Och inte vartsomhelst utan på en plats där någon annan bestämt att man passar.

Å andra sidan har vi väl regler under broarna också.
Hur man för sig och vad man säger och vem som ligger med vem.
och för all del vem som får ge vem stryk och vem som ska ha gratis dricka. Eller röka.
Så det går väl på ett ut.
Salongsmänniskorna skulle nog känna sig lite vilsna i dom sammanhangen. Så jag får bjuda på min vilsenhet i salongerna. Och imitera.
Jag är bra på att imitera.
Leenden och högdragna nickningar.
Och den sorts skämt som går hem. Och vad man inte får prata om.
Politik tillexempel.

Man får absolut inte nämna något om sjukförsäkringar, utlänningar (så kallas invandrare i de här sammanhangen) fattiga människor eller, Gud förbjude; skatter.
Nix.
Och den som måste gå på toa får hålla sig till efterrätten är äten och sedan gå och tvätta händerna.
Salongsmänniskor kissar inte. Och bajs är för de utslagna.
...undrar om somliga av de sidenklädda ens kan fisa under täcket utan att rodna.
Fast vem vet.... en del av herrarna går kanske till prostituerade
en eller annan kanske gillar att bli piskade eller få blöjor bytta på lilla stjärten.

Alltså.... i sånahär sammanhang finns det liksom ingen hejd på vad man får lust att tänka.... och säga i ena mungipan till sin bordsgranne.
Men
man har väl hyfs.
i alla fall tillräckligt för att hålla käften och benet i styr.
För gissa om det är mer än jobbigt att sitta med ett gipsat ben och käka finmiddag medan man ler sött åt folk som frågar vad som hänt.
Vad jag svarar?
Ja eftersom jag inte direkt är illiterat, utan en rätt beläst kvinna i mina bästa år, hade jag ett antal mer eller mindre smaskiga beskrivningar av vad som kan hända om man använder övergångsställen och envisas med att vänta på grön gubbe....

Nåja.
renfileerna var utsökta
liksom den väl mogna getosten
... norrlandstema minsann...

Och gästerna... jo, det var nog en hel del som var som jag... lite udda.
Framåt nattkröken när alla formalia var avklarade blev det faktiskt riktigt trevligt. Eller... tja, lössläppt.
Ibland fattar jag liksom inget alls....



-...och bilden här till höger har liksom inget alls att göra med texten.

tror jag.  (Karel Dujardin målade den)

onsdag 22 september 2010

Termiter och andra funderingar

                                                       Bild: Gregory Monacelli




Det kliar.
Och skaver.
Som vore benet liksom inkapslat i en termitstack full med termiter.
- ska det vara så?
frågar jag den där som ringmärkt mig.
- ja.
Säger han och lägger huvudet på sned och ler förföriskt.
- nänä, säger jag, nix.
- ha! säger han och tar fram en lång, väldigt lång sticka. Som antagligen är suverän för att fånga termiter med.
- ro hit. säger jag och ser hur hans huvud hamnar lite på sned igen medan ögonen på något märkligt sätt vrids till cockerspanielstorlek.

Kan ju meddela, att en termitstack inte är något hinder för den fantasifulle älskaren.

Sen var det ju det där med dörrar och trappor.
Antingen blir det till att hitta ett par extra muskler någonstans eller också stannar man inomhus i sex veckor.
Och det gör man ju inte.

Blåsorna i händerna och skavsåren på armarna tillsammans med de blåmärken som liksom spridit sig över större delen av det som är min lilla lekamen gör mig till en vandrande picassotavla.
Eller vandrande...
hasande, hoppande, vridande och roterande.
Som en futuristisk mobil.
eller bara en grotesk parodi på en kvinna.


En sak kan jag säga.
Akta er för hårda bilar med druckna karlslokar vid ratten.
Dom har fått fatt i den som framförde det fordon som råkade ta med mig i farten när den slippriga hjärnan hade missat att det var rött ljus och grön gubbe med vidhängande ebbapåvägövergatan.
Och nu fungerar det ju så i vårt land, att om man inte är straffad innan och säger att man inte ska göra om det... så får man gå fri i väntan på rättegång om det nu blir någon.
Och vad händer under den tiden då?
Jo antagligen får herrn ångest och behöver ta sig ett glas för att döva den. Och när spriten går in går vettet ut och bilnycklarna hänger väl på sin krok och krogen ropar att nu är det där man ska vara om man är någon.
Ja... och så är det någon annan ebba som är på väg över gatan som får en termitstack att släpa på. I bästa fall.
Man kan få träfrack också.

Så vad borde hända med såna som styr med promille? Eller något annat hjärnsläppspreparat.
Första fyllan bakom ratten... skulle man bli av med bilen kanske.
och körkortet såklart.
Om man sen till äventyrs återfinns bakom en ratt finns påföljder för det. Och om man dessutom styr på fyllan kan det kanske resultera i en tydlig tvångsåtgärd. Inte finkan, tror inte på finkan för fyllskallar. Däremot finns bra alternativ... AA, tolvstegsprogram, Minnesotamodellen..... Korpberget.... ja, alltså ställen där folk får hjälp att se att om man kör på fyllan är man alkoholist och behöver handskas med det.
Och att det är OK att vara alkoholist bara man håller sig i en enslig grotta utan tillgång till bil eller sällskap. Alternativt håller sig nykter.
Lätt val?
Nä, men vem har sagt att det ska vara lätt att köra på folk lite hursomhelst.

Och de där jävla termiterna kliar så jag får spader.


....

tisdag 21 september 2010

på det att mina vänner icke må dväljas i gränderna.... typ

När man kommenterar kommentarer händer det att man skriver ord som måste utvecklas.
Som nu.
Det här med att inte underskatta de människor som har positioner i de olika partierna.
Att fatta, att om man tagit sig till styrelsen i ett etablerat parti, då är man inte bara smart i största allmänhet utan riktigt skarp. Skarp nog, att förstå hur man uttrycker sig så, att människor lyssnar på de åsikter man faktiskt har. Eller skarp nog att fånga upp andras åsikter och uttrycka dem så att människor hör vad de själva tycker... och därför ser upp till den som säger det man själv inte lyckades formulera riktigt lika bra.

Politiker är till för att formulera det vi vill med samhället. Dom ska vara smarta på det sättet.
Men.... just i dag tänker jag, att det kan vara viktigt, att förstå en annan sorts smarthet också. Den som inte styrs av det som egentligen är politik utan narcissism.
Narcissism är något väldigt mänskligt och nödvändigt. Korpen har lärt mig en del om hur små barn behöver spegla sig själva och få bekräftelse, och hur man som förälder så småningom måste hjälpa dem att upptäcka, att världen inte alltid speglar det man önskar att den skulle, och att man själv inte är fullkomlig, bäst, vackrast - och att det är just det som är att vara en personlighet skild från andra personligheter.
Man måste stå ut med, att andra också är smarta utan att de vill samma sak som man själv, att andra kan bli kära i någon man själv vill ha, och att den där man vill ha väljer den andra... utan att man för den skull är sämre.
Man måste stå ut med att vara den man är utan att ständigt få bekräftelse utifrån.
Men ibland (rätt ofta) går det fel det där.
På vilket sätt är nog olika. Men hela samhällsstrukturen är för närvarande rätt narcissistisk. Det gäller att bli sedd av andra, att bli bekräftad, att vara bäst, snyggast, skönast, fulast, magrast, tjockast.... att få sin spegelbild uppförstorad och bekräftad.
Och när politiken hamnar i den där narcissistiska spegeln blir det otäckt.

När politiker inte längre styrs av sin ideologi utan av hur många som tycker lika eller ännu värre, speglar den egna förträffligheten hos de människor som uttrycker något som inte längre är en ideologi utan något  man låtit en PR-firma formulera just för att locka människor till sig, människor man "blir någon av" för att de är så många och för att de beundrar det man säger.

Och när politik dessutom handlar om makt och pengar mer än om styre och ekonomi då ligger vi risigt till vi medborgare, om vi inte förstår på vilket sätt våra politiker är smarta.
Smarta nog att tillskansa sig makt och pengar. Inte bara till sig själva utan till det system som närs och blåses upp av en narcissistisk kultur.

Någon dag när gipset sågats itu och käken läkt ihop ska jag hitta på ett sätt att göra det jag tror jag ska.
ja alltså... först ska jag nog läsa färdigt mina kurser, fast det kan jag nog göra med gips och ståltråd intakt, men alltså sen, när jag är fullproppad med argument som bygger på mer än att bara tycka, då.
Då ska jag skriva.
Och prata
och se till, att de där maktstrukturerna avslöjas.
...på det att mina medmänniskor icke må dväljas i gränder och avsides prång....
typ.

måndag 20 september 2010

rösta hjälper inte alltid, man måste leva som man röstar också.

Ja, man måste rösta.
Även om det betyder att man måste ta en taxi, använda alla möjliga konstiga ställningar och underliga vinklar och dessutom ett par kryckor och en välkysst groda.
Till och med när allt man äger finns i en konsumkasse i en kartong under en bro måste man rösta.
Annars är man en lort.
Och nu, när ägodelarna har blivit så många, att de inte ens ryms i den största av alla kassar som finns på IKEA finns inga ursäkter alls för att låta bli.
Så vi tog en taxi.
Knölade in gips och bandage och kryckor. Hur det nu gick till. Vecklade ut alltihop utanför vallokalen och färdades i mycket långsam takt till entrén. Ramlade över tröskeln, samlade ihop valsedlar och fick klara resten ensam bakom en av de där gröna skärmarna. Den kyssta grodan kurade bakom en annan skärm. Och kuverten hamnade sedan i sina urnor. 
Det hjälpte inte.
De där jävlarna ska sitta i fyra år till och lär fördjupa eländet för dom av mina vänner som inte har tillräckligt mellan öronen eller i själen eller var det nu är det där som gör att man orkar repa sig när man förlorat allt inklusive den sista värdigheten.

Kan någon förklara för mig hur det är möjligt att låta bli att se hur den politik som förts de här åren har spelat SD rätt i händerna? Är det möjligt, att människor verkligen inte ser och förstår hur utanförskapet skapas, upprätthålls och fördjupas?
Har ingen sett hur minoriteterna marginaliseras och görs osynliga, utesluts ur statistiken genom diverse manipulation med språket?
Är folk så blinda eller handlar det bara om egoism?

Hur kan man vara så dum att man blandar ihop individualism med egoism? För det är väl det som hänt?

Om några år kanske vi har grupper av människor som inte får rösta
om ytterligare några år kan somliga av våra medborgare vara utestängda från vård, skola och omsorg... om de inte redan är det.

NÄ vet ni va, ska vi kunna berätta att vi är svenskar utan att skämmas får vi se till att bevisa, att de som röstade på SD faktiskt bara var 400 000 personer. Resten av oss har åtminstone en aning vett.
Och förhoppningsvis kan vi leva så att det syns oavsett vem som sitter i riksdagen.




söndag 19 september 2010

Barn kan också dö...

-Du Ebba
-Mm
-Jag skulle ha varit hos dig när du blev påkörd
-nä det tror jag inte
-joho för då skulle du inte ha blivit det
-varfördetdå?
-man kör inte på barn sörru

Och jag som inte orkar tänka ut argument just nu. Som liksom bara vill att det ska vara sant som hon säger.
Att man inte kör på barn.
För det är ju min värsta mardröm, att barnen ska bli påkörda eller rånade eller gå på gatan eller skjuta skit i armarna.

Fast när jag tänker det fattar jag att jag blivit rätt frisk ändå på ett sätt.
Och så fattar jag vad en viss korp har kraxat om varenda gång hon öppnat näbben och sagt något om att man måste inse att man ska dö för att kunna leva ordentligt.
Fan också.
Dödjäveln.

-Men du A
-Mm
-barn kan också dö
-jag vet
-av att bli påkörda också
-jag vet
-jamen du sa ju att barn inte blir påkörda
-för att du skulle va med mig sörru

Gud vad smart hon är den där ungen!

Bild: Gene Ritchart

lördag 18 september 2010

Somliga ebbor ska öva på att stå lull....

Man vaknar efter tre dagar och undrar om himlen verkligen ska blippa.
Sen försöker man vrida på huvudet och förstår att det där med himlen kan man nog skippa. Det här handlar nog om något mer underjordiskt.
Fast... när en vit gestalt skymtar förbi börjar man ju undra ändå.
För att genast återgå till den motsatta positionen i tanken. Helvetet alltså. Som väl lika gärna kan befolkas av gestalter i vitt som i rött eller svart.
Om man tänker efter.

Ja... alltså, att vakna efter tre dagar och liksom inte fatta att man vaknar. Och tro att man sovit ett par timmar  eller möjligen en natt.
Och så upptäcker man alla grejjer någon stoppat in i alla möjliga öppningar. Som dom hittat eller tillverkat. På ens egna kropp liksom.

Ett hål i sidan.
Ett annat i trakten av örat.
Och något i de där regionerna som annars anses privata. Så icke här.
Helvetet är en mycket oprivat plats.
Tills man upptäcker, att det nog ändå inte är döden man besöker utan livet.
Och livet är liksom inget helvete.

Det är mycket nu....

Alltså det som hänt är att vissa ebbor borde vara inlåsta. Eller åtminstone inte röra sig på stan utan dadda.
Möjligen skulle vissa somliga andra okända personer också hålla sig inne. Eller låta bli sina bilar.
Mjuka ebbor och hårda bilar är en dålig kombination.

Ibland har man ändå tur fast man har otur. Eller om det är någon ängel.
En sån där vit som skymtar förbi när man vaknar.

Och så kommer den där man älskar. Den där med mjuka händer och luktagotthud. Och säger att allting ska bli bra.
Då vet man.
Det här är livet. Och det är nog det som är paradiset.

Nu ska just den här ebban ta ett par kryckor och öva på att stå lull.
Sen får man se.

Puss på er allihop för alla sköna hälsningar!

onsdag 15 september 2010

Hälsningar från Ebba



Hej alla

Ebba hälsar att hon snart är tillbaka efter olyckan.
Kanske får hon komma hem redan nu på fredag.
Hon får berätta själv då.

Hälsningar /Erik

onsdag 1 september 2010

skolproblem?

- Du Ebba
- Mm
- jag kan också läsa sådär fort som du
- kan du?
- ja titta här då.
Och så bläddrar hon lika fort som jag och lägger ifrån sig boken.

- Fråga nurå.
- vad ska jag fråga?
- vad det står i boken såklart.

Jaha, då gör jag som hon säger. Och frågar vad grodan heter och vad prinsessan sa och vad det står längst ner på sidan fjorton.

- sa jag rätt? undrar den lilla läsmaskinen
- Japp. Alltihop.

Och sen bryter jag nästan ihop. Fast jag visar inget såklart.
Men ska hon få samma helvete som jag? Och sitta och ha tråkigt för att allt går i ultrarapid och ska upprepas tolv gånger?
Och behöva lyssna på dåliga sammanfattningar av (ibland) ännu sämre böcker?
Vad gör man?
Finns det skolor för ungar som läser fortare än tåget och fattar mer än de flesta?
Eller är det fortfarande förbjudet att vara smart i det här landet?

lördag 28 augusti 2010

yippiiiii

Jamen jag vet
jag är lat här på sidan. Däremot inte så lat i verkligheten.
Det är inskrivningar på kurser, man ska passa tider och man måste köpa böcker som inte finns... och får sitta timvis på nätet för att hitta begagnade.
Sen kommer man på. att det kommer att krocka det här med heltidsstudier och kvartstidsstudier och jobb och allt. För att dygnet bara har tjugofyra timmar lagda i rad. Inte tredimensionellt, möjligt att surfa mellan liksom i stunden.
Så vad gör en kreativ ringmärkt kvinna?
Jodå, hon sitter tre timmar i en korridor och väntar på att få prata med någon som inte har tid.
Och får prata med den som inte har tid.
I två timmar!!!

Sen får man jaga andra tidsoptimister och ändra i papper och ordna telefonnummer och göra det omöjliga möjligt.
Och sedär!
Vissa somliga har distansstudier på heltid med extra tentamensmöjligheter och dispens för att läsa in fler kurser än man egentligen får!!! Wow!!!

Så nu är det bara upp till bevis....
Fast just i dag ska det hackas lök, hämtas barn och gås på kalas.
Jupp.

Så förlåt om det blir lite glest mellan bloginläggen


Puss!

tisdag 24 augusti 2010

Äckligt romantiskt

När man inte har några regnkläder och måste gå två kilometer för att busseländet redan åkt...
... blir man blöt.
Genomblöt och iskall. För det är inga sommarvindar som blåser direkt.
Ja... och så har ena skon spruckit undertill så att det liksom tjippar varenda gång man sätter ner foten.
Brrrr
In i lägenheten och fram med veden som ligger dammig och eländig i en ynklig hög.
Massa papper och upp med spjället och av med alla kläder och...
varm choklad med vispgrädde.
Limpmacka med ost

man är faktiskt rätt bortskämd nuförtiden
iskall blir genomvarm
hungrig blir mätt
och tom blir alldeles fylld.


Äckligt romantiskt det här. Och inte nog med det så kommer den där prinsen och kysser prinsessan med guldringen så att det blir sånadär stjärnfall i hela universum. I alla fall i den del av universum som ryms i min lägenhet.

Och i morgon ska vi till A:s skola och vara med i klassrummet och titta hur det ser ut när en liten unge blir en stor skolflicka.
Fast A säger att hon inte alls blir stor för att det är hon redan.
Så man får väl passa sig.
Så att man inte säger fel.

Bild: Wilhelm Cry

söndag 22 augusti 2010

det var min dag det

Det är så roligt.
Ut på stan och titta bara.... man ser alltmöjligt galet.
En herre i hatt som tittar på klockan en gång var trettionde sekund ungefär medan han småvisslande cirkulerar utanför en icabutik.
Och såsmåningom kommer det ut en dam iförd dräkt och joggingskor.... med famnen full av långfrallor- sånadär skivade halvmeterlånga. Hon kastar dem på honom och utbrister:
- framåt marsch
och han går! Två steg före med henne efter som någon sorts slavdrivare - hon har en handväska som hon tar upp ett paket cigg ur och börjar röka helt hysteriskt.
Man kan ju undra vad alla frallorna skulle vara till.
Tvätta väggar inomhus kanske?

Och så den där mamman med tre småttingar och en hund och något obeskrivligt lurv som hängde i ett snöre efter barnvagnen. Som alltså alla tre ungarna hade stuvats in i. En vanlig sittvagn.... typ gammal.
Jorå.
Det där lurvet var kanske också en hund. Fast med fantasihjärta och annan sorts nos.
i alla fall ropade en av småttingarna att dom måste vänta på putten. Som nog var den där lurvsaken....
Sött.



Sen kom de två unga upplagorna av bill och bull. Likadana kläder, likadana ipods, likadana hår, likadana skor, samma sorts tugg, lika alltihop liksom.
Fast efter ett tag fattade jag att det fanns en olikhet. En rätt viktig.
... eller... nä, efter ännu en stund begrep jag, att jag fattade att jag har en massa fördomar.
Två unga personer som kysser varandra offentligt behöver inte vara av olika kön.
Och bara för att dom ser ut som Bill och Bull måste dom inte ens vara av det kön som kallas manligt.
Nähädå.
Man kan heta Bill och vara tjej.
och pussa en Bull som också är tjej.

Jorå.
Sen var det bara att traska hem och... upptäcka, att dörrlåset behöver en nyckel som vissa somliga nyss ringmärkta tappat någonstans mitt i gloendet på småstandens medborgare.
... och gissa vad?!
Jag gick tillbaka till de där pussgurkorna och frågade om dom sett någon nyckel. Med en jättestor mässingsbricka som det står en sjua på. För att den hörde till en hotellnyckel en gång. Fast hotellet gick i konkurs och ja.... men det hör inte hit.
De där två som inte hette Bill och Bull fiskade i alla fall fram den där nyckeln ur en bakficka och sa att det var så lite så. Fast jag tänker i alla fall bjuda på lunch i morgon på restaurangen.

Så.
Det var min dag det.

typ.


.....

lördag 21 augusti 2010

reflexion.... och vi får väl se....

Det var meningen att jag skulle träffa en korp.
Men så kom den här förkylningen emellan. Venedigförkylningen. Jodå.
Snorig näsa. Ond hals. Täppt.
Säkert inget farligt men korpar tål inte sånt.
Så jag stannade hemma och hittade telefonnumret till en gammal vän.
Ringde upp och lyssnade två timmar på hur det är att vara ensamstående mamma och gå på amfetamin och ljuga för socialen och göra extrapengar på sidanom och ha en karl som skiter i det mesta.
För att man ska ha kvar barnen.
Alltid det där att ha kvar barnen för att man inte kan vara av med dem.
Såklart. Kan. Man. Inte. Släppa. Taget.

Men mina ungar har fått växa upp utan en mamma som gjorde livet till ett helvete i vardagen.
Bara med en som inte var där.
Ibland kommer självföraktet och hatet och all den där skiten.
Men efter det där samtalet känns det lite bra. Ändå.
Att mina barn fått riktiga familjer.

Åsså nurå. Min lilla kunskapstörstande minsta... som säger att hon ska bo hos mig varannan vecka...
- för att det gör man när man har flera mammor och pappor och sånt.

Så det kanske blir så.
Vi får väl se....

fredag 20 augusti 2010

Påven och HBT...

- fick du prata med påven då?
- nä
- varfördetdå?
- för att han inte har tid med alla som vill prata såklart och förresten ville jag inte prata med påven.
- fast det vill jag
- varfördetdå?
- för att han har klänning och jag måste fråga honom om det.
- klänning?
- ja. en såndär lång vit klänning har du väl sett på tv.
- Präster har sånt
- är dom HBT?
- att vaddå?
- Jo för att Lottas pappa är HBT. Och då har han klänning. Som påven. HBT. alltså.


Gud vad man får lära sig....

torsdag 19 augusti 2010

Ah!

Man kliver in på Arlanda med pass och allting.
Och har kommit ihåg att inte ha med vätskor och knivar och pistoler och sånt.
Blippar sig rakt igenom den där grejjen som kollar om man är en vandrande vapenarsenal och låter bli att fnissa åt de allvarliga säkerhetsvakterna.


Flygplanet går i tid. Fast vi var väldigt mycket i tid, så vi väntar länge. Men sen är det bara att göra som alla andra. Gäspa och se världsvan ut och traska genom det där ihåliga fingret ut till planet och de söta flygvärdinnorna. Eller ja alltså, det var ett par karlar och ett bastant fruntimmer som stod och sa välkommen. Inte dumt alls.

Men sen alltså.
Det där med att flyga är. tja. Nej liksom inte min grej.
Fötterna blir tunga och halsen liksom lite full av bomull och i öronen är det någon som monterat in en sorts tryckluftsapparat.
- håll för näsan och blås
säger Erik och ler.
Jorå. Det kan man göra. Hålla för näsan och blåsa. Och bli blå i hela ansiktet. Men inte hjälper det.
Och så kommer maten.
Varför måste man äta i flygplan förresten? När man bara är uppe i luften ett par timmar i taget. Då kunde man väl äta före och efter??
Men i alla fall. En låda.
Plastgrejjer.
Någon sorts röra. En annan låda i lådan. En annan röra. Urrk.
Men efter mellanlandningen  bjöds på tunna skivor rostbiff på knaprigt bröd... god camenbert och rött fint vin. Inte alls dumt.
Åsså landning i Rom.
Buss till Venedig.
Och .. ja alltså, vi fick ett rum med balkong. Högst upp.... Romantiskt och jo, när vi förlovade oss så bjöd hotellägaren på middag och musik och allt.
Vissa somliga som kysst grodor har själva blivit prinsessor.... och jag känner en av dem rätt väl. En som heter Ebba och har guldring.

Men vad gör man i Venedig i ett par veckor?
Åker gondol.

Äter.
Gör saker i det romantiska rummet som jag inte tänker ta upp plats här med att berätta....
och.. jo, vi åkte ett par dagar till Rom och tittade på den där enorma kyrkan som nog har plats för en hel stad inuti sig. Om man nu ville bygga regnfritt...

Och nu?
Jorå. Man ska väl ta sig till senapsstaden såsmåningom.

Och så har jag kommit in på en tiopoängskurs på distans. En som handlar om etniska minoriteter.
Skitkul. Tänkte liksom kombinera ihop juridiken med sånt man kan ha nytta av när det är dags att jobba med sånt som mänskliga rättigheter. Eller vad det nu kan bli när man har papper på att man nördat in sig i något vetenskapligt hörn.

Och..... jo!!!!
Tack för alla gratulationer.
gissa om dom värmer???
Rätt!!!!
Jag är helt rakt igenom skönvarm!!!!

torsdag 5 augusti 2010

Venedig nästa

I morgon åker vi...
och hoppas, att komma ihåg att packa ner ringarna vi hämtade hos guldsmeden igår.

Wow!!!!

tisdag 3 augusti 2010

Krokodiler och lille August



Ja men man åker ut och fiskar sådär klockan fem på eftermiddagen. Sen är man ute i en massa timmar och solen går ner medan man grillar fiskpinnarna (nä, dom är inte fyrkantiga när dom kommer ur sjön men kallas fiskpinnar i alla fall när dom inte är större än en handsbredd men vad gör man när abboreländena inte är hungriga och man bara får små tusenbröder som ser ut som abborrar men har genetiska förändringar och aldrig blir större än fiskpinnar) som man metat upp tretton gånger och slängt i för att man tror det ska finnas matnyttigare sorter under.
Sen sover man ju inte.
Klippor är rätt hårda. Men man kan ju ha lite olika preferenser när det gäller det här med kärlek och romantik och sånt. Och jag kan ju säga, att mossa är överskattat som underlag det också.

Men i alla fall så ljusnar det ju långt innan man egentligen kan tala om morgon.
Och ... gissa vad man gör då.
Jo.
Eldar pinnar och kokar vatten, gör kaffe och pillar i sig lite frukost.
Tar fram sina långa spröt med vidhängande nylontråd och krok och maskar och gudvetvad man lockar tusenbröder med.
Och ...

Jorå
Ebba tar upp ett monster.
Två meter lång krokodil.

Gissa om vi ska äta gäddqueneller i kväll.

(Nä gäddan var inte två meter men vägde i alla fall sju kilo, nästan)

Och stackars Erik... hans största firre hette august och var nog inte längre än två decimeter.

Så det kan bli!!!

söndag 1 augusti 2010

babysystrar?


-Du Ebba!
-mm
- Ska du åka till Påven och hälsa på när du är i Italien?
- Nej jag känner inte påven
- Jamen man kan be att få hälsa på ändå för att det gjorde Lisas pappa.
- Hur då?
- Jag vet inte men dom ringde väl och sa adjö.
- Va?
- Det heter det. Adjös
- När man ska hälsa på påven?
- Japp.

Ok, man vet aldrig med påvar. Man kanske säger adjö när man ska komma och goddag när man ska gå.
Min skruttunge brukar veta det mesta.

- Men jag ska inte till Rom, jag ska till Venedig och förlova mig med Erik, du vet.
- Ja och sen ska jag ha syskon.
- Va??
- Jaha. Man måste förlova sig först. Och sen får man göra barn och gifta sig och allt.
- Ojdå.
- För att jag vill ha en babysyster sörru.

När blev det där en idé i en liten flickhjärna?
och hur pratar man om sånt?

Hjälp!



måndag 26 juli 2010

wwhoooooop så gick ett par dagar och en till

Jamen alltså jag bara jobbar. Dubbla pass hela helgen och sen har man en grodprins att kyssa varenda gång man förvånat inser att det inte finns fler lökar att skala eller såser att reda.
Hur ska man hinna blogga då?
Nä just det, man hinner inte. Och sen ringer skäggagamen och behöver besök.
Så då..
går bussen om sju minuter.

Hörs sen va......

onsdag 21 juli 2010

Sånt där som att man är mamma och ändå inte....

Det är nu det händer det där jag vet måste komma.
Socialtanternas hägrande mammamål.
Att mina barn ska bo med mig.
Och jag längtar så det svider i mig efter att bara gå med på det. Helt egoistiskt ta hem båda tjejerna och säga tusen tack till deras familjer. Dom som gjort deras liv till vad det är.
Men.
Och ett par men till.
Man kan inte bara rycka upp ungar hur som helst och tro, att mammor är mammor bara för att dom en gång delade blodomlopp med ett ofött foster.
Så enkelt är det inte.
Och så länge som det finns den minsta lilla tvekan i den lilla- förlåt stora - skolflickekroppen, så kan jag inte med att säga, att nu förstår du, ska du och jag vara familj.
Den större av de två tjejerna är det inget snack alls med.
hon skulle rymma hemifrån om hon måste flytta till mig. Hon har ju hela sitt liv där hon bor nu.
Skola, kompisar, syskon, trygghet helt enkelt.
Och har inte alls knutit an till mig som den lilla.
Som ibland säger....
- Du Ebba, när jag flyttar till dig.... då.....
Men som lika ofta försäkrar sig om att
- Du Ebba, du vet jag har ju en annan mamma som jag bor hos och det måste jag göra för att annars går jag sönder.

Det är inte lätt det här.

Men... en gång var det inte bara svårt. Det var omöjligt.
En gång fanns jag inte alls för de här ungarna.
jag var bara den där som stack
som inte visste att mammor stannar.

Och min stora kille då? Han som krockade och fastnade i en gipsvagga.
Och har börjat lära sig gå igen.
Jodå.
han är kvar där på behandlingshemmet och säger, att han tänker börja om.
Inte med skitlivet utan med plugget.
Gud vad jag är tacksam för alla de här människorna som funnits, finns och fortsätter att finnas för mina ungar.
En dag ska jag ge tillbaka allt det där.
På något sätt.

Fast just nu... ja nu ska jag slåss för att just dom här ungarna får fortsätta att växa färdigt och bli vuxna som litar på, att man får ha det bra i livet. Just precis.
Ha det bra.

söndag 18 juli 2010

Mer fågelkvitter

-Du Ebba om du är en fågel vilken fågel är du då?
- öhrrrmm.
- Örn??
- Nejförtusan. Mer fiskmås.
- Jaha en såndär som skriker på havet?
- Mm och ovanför åkrarna

- Jamen du Ebba
- Mm
- Du är ju ingen mås för att när du sjunger låter du som en svan.
- Som en svan?
- Ja som en svan som har jobb på operan.

Alltså... dom där två skruttungarna...
Varifrån får dom allt?


Bild: Michail Brubl

fredag 16 juli 2010

fågelholk

Nyfiket tittar jag in i min lägenhet... för där kvittrar.
Och det brukar inte kvittra i min lägenhet.

Gissa vad????
Jo
Min goaste skolflicka (!!!) ska sova över tillsammans med en kompis och har byggt en holk under köksbordet.

Där ska det bäddas i kväll.
Men nu måste fågelungarna få mat. Maskmat.
Så.... pastagrytan kokar för fullt!!!  


(Gissa om jag njuter!?!!!!!)

onsdag 14 juli 2010

vaddå snorta

Alltså småungar som kommer in och ska ha sprit är väl en sak. Men när dom sedan sitter med varsitt glas dricka utan alkohol - för här serveras ingen sprit till bäbisar - och helt öppet tar fram småpåsar och pulver och grejjer... nä då brinner det av något stubinliknande i somliga Ebbors hjärnhalvor.
Så hon kliver fram.

- Det där får du göra på toa. säger den där stubinebban.
- Äru riktig eller? svarar bäbisen
- Och så får du svabba efter dig ifall du spyr eller blöder.

Sen traskar den där ebban iväg och ställer sig lite halvdiskret bakom ett hörn och tar fram mobiltelefonen.
Slår ett nummer på tre siffror och blir kopplad.
Idiotbåbisarna sitter kvar och glor. Idioter.

Och sedan serverar den där ilskna ebban både glass och elakheter medan hon väntar på att någon ska komma och hämta sina små telningar.

Herregud tror dom att dom äger stället? Sitta och snorta helt öppet? Första dagen jag serverar? Nä nån måtta får det ändå vara.

Och min stackars chef fick sig en känga också. När han inte ens vet hur det ser ut. Herregudärdomheltpuckade eller?

Snuthäcken har, så vitt jag förstår, härbärgerat ett par bäbisar i natt. Om inte socialjouren fick hitta på något. För såvitt jag förstår var dom där telningarna inte ens torra i byxorna.

Nån ordning får det vara!

söndag 11 juli 2010

On the road....

Pippi Långstrump hade ett träd med sockerdricka i.
Jag har en lägenhet med mineralvatten i kylskåpet. När jag blundar ser jag det framför mig.
Snart är vi där. Och jag ska slänga mig på sängen med en iskall flaska.
Innan jag raskt byter om och går till jobbet. Skulle ha jobbat i går också men bilen startade inte.
Den fick vila över natten och nu är vi snart hemma.
Vad det var för fel?
Ingen aning. Den var väl trött. Erik gav den någon sorts medicin och klappade lite på motorhuven och så startade den helt enkelt.

... tänk om det vore så enkelt att starta folk också.....

bild : Dana Schutz