fredag 18 september 2009

En av alla som inte hade någonstans att bo, Stina hette hon inte, men om man skriver om folk får man väl kalla dem Stina eller något annat. Så hon får heta Stina. I alla fall... hon ägde tre stora väskor och en bagagekärra. Den var nog inte hennes från början, det stod kanske SJ på den med stora bokstäver. Eller kanske SAS. Nu var den Stinas oavsett.
Väskorna var fullproppade med hennes ägodelar. Kläder och hygienartiklar såklart, men dessutom en uppsättning ryssgummor och små askar och lådor med skatter hon samlat på sig genom livet. Jag vet inte om hon någonsin bott någonstans egentligen. Hon sa aldrig något om det. Men hon berättade om en tid då Stockholm var en annan sorts stad. Den där som fanns före den stora kratern. Stina sa ofta så. Före den stora kratern.
Jag fattade inte då vad hon menade. Men nu vet jag. Det var klarakvarteren som blev kratern när de revs för att ersättas av skyskrapor och blankt glas. Plattan som var mitt andrahem fanns inte före den stora kraterns tid. Och inte glaspinnen. Och ingen ifrågasatte läsesalen i kulturhuset eftersom det inte fanns något kulturhus.
Stina pratade ofta om de där sakerna. Glaspinnen och plattan och skraporna. Som om de inte fanns.
Numera är det jag som inte finns.

Den där känslan av att inte vara någon. Inte ha en historia som går att berätta om hursomhelst.
Jag menar, hur skulle jag presentera mig.
När jag träffar nytt folk, i studiesammanhang eller på krogen eller vartsomhelst, vad ska jag berätta om mig själv? Om mitt liv?
Jo, jag är alltså mamma till tre ungar... nej det kan jag ju inte prata om. Eller... hur skulle det bli om jag kom med mitt CV?

Stina berättade om sånt som var innan kratern. Hon berättade som om allt var som det skulle varit om ingen rivit klarakvarteren.
Är det så jag ska göra också?
Berätta om hur det skulle varit om jag inte levt mitt liv i kratern???

Hur jag än gör blir det omöjligt.

Trettisexåringar ska veta hur det är med vardagslivet när man har PMS och måste pussla med barn och dammsugare. Jag vet väldigt lite om sånt. Jo, PMS vet jag väl vad det är. Men... min erfarenhet av dammsugare är minst sagt minimal. och pussel har jag aldrig lagt, varken med eller utan barn. Jag har kastat bitarna omkring mig och låtsats att stadsbiblioteket var mitt vardagsrum. Som någon annan städar på nätterna alltså.

Den här helgen ska jag åka till Stockholm och hälsa på Stina.
i hennes stad utan krater.
Fast det är lögn. Jag ska bli kvar här i min lägenhet och läsa samhällsvetenskap. Eller vad det heter. Sånt som handlar om kratrar och nya hus och varför det blir som det blir med allt.
Jag borde vara lycklig.
Stadsbiblioteket städas väl fortfarande på nätterna medan jag kan ligga hemma i soffan i mitt eget vardagsrum med egna böcker...och Stina... som ett dåligt samvete inuti huvudet.
Jag borde lämnat tillbaka hennes varma kalsonger. För hon lever kvar där ute på gatorna med tre stora väskor och en bagagekärra som det står SJ eller SAS på. Med stora bokstäver.

och jag tror hon fryser

7 kommentarer:

Ozzys mor sa...

Va fint du skriver....
Gör en bok?
Lycka till med allt
Kram

Malin sa...

Från hjärtat på en amatör i sammanhanget...
Du har lämnat en verklighet som du har levt i länge. Med en ryggsäck full av påsar med skit MEN också blandat med goda minnen. Händelser och människor som lever kvar i dig. Skapar saknad. Av tillhörighet.

Jag tror att vem som helst plötsligt skulle kunna befinna sig i det liv du har levt. Det handlar förmodligen bara om omständigheter och otur. Tror jag.

Jag tror också att det kommer att falla sig naturligt vilka du berättar för eller inte. På det viset finns inga måsten. Det är ditt val.

Glöm bara inte att du är lika mycket värd som vem som helst som du möter.

Fast du har haft det så jävligt att vi alla borde skicka massor med styrka och kraft för att du ska förstå det även i dina mörka stunder.

OCh du vet väl att det man är mindre stolt över kan man bearbeta och sedan lämna någonstans efter vägen. Bara ta med sig erfarenheterna och de bra minnena.

Styrka och kraftkramar från Malin

Den hemska tvillingen sa...

Klurigt det där. Vem tål att höra om din historia utan att döma? Och vem vill du lämna ut din sanna historia till, vem förtjänar det förtroendet.
För det är ju så; här i blogglivet är vi alla förstående, uppmuntrande och allmänt fina människor...men hur är vi i "verkligheten"? Är vi då likadana? Nä det är vi inte. Vi dömer, vi fördömer...Ja inte alla förstås men många.
För det är en sak att läsa om ditt liv och en helt annan att se det ute på gator och torg.
Så ja, klurigt.
Ha det gott.

Anonym sa...

Jag har ocksa borjat om fast kanske inte av samma anledning som du fast det finns likheter i det du skriver. Som 30+ och ny pa universitetet forvantades det ocksa att jag hade en ”gedigen bakrund”. Nu var den inte sa enkelt att man bara hasplade ur sig den till vem som helst over en fika. Na inga barn, skilld, levt pa andra sidan jorden, kande ingen i stan och hade inga slaktingar pa vettigt avstand. Upplevede det ”jobbigt” da folk fragade och sarskillt de som var typ 20+ och som fortfarande levde i sin prins-prinsess bubbla och hade asikter om allt och alla utifran deras enorma erfarenhet. Ja, jag skapade en historia som jag larde mig utantill och som hade stomme byggd pa mitt tidigare liv. Till utvalda kunde jag komletera med element fran den upplevda sanningen. Det blev min losning, hoppas du finner din.
Ruffsig

Cecilia N sa...

Minns att när jag gick i grundskolan så sade de att det var viktigt att man hade ett cv (fast så hette det inte då) som inte hade några glapp. För då kunde en arbetsgivare kanske tro att man suttit inne eller nåt.

Jag har glapp ... inte så långt som du och inte så "grovt" (vilka ord kan användas??).

Andra i min situation, eller där jag var nyss, oroar sig för vad man ska måsta berätta om folk frågar.
Svaret brukar vara att säga nåt svävande och snabbt fråga tillbaka. Folk brukar vilja prata om sig själva ...

Det funkar kanske inte i jobbsökarsammanhang, men i sociala iaf.

mita sa...

Underbar läsning om än "dyster" jag hoppas du sparar allt, för det kan mycket väl bli till en bok.
Jag tänker på "Stina" och alla andra som fryser....
Fattar inte att det ska vara som det är i vårt "rika" land.En självklar männsklig rättighet att ha tak över huvudet!!! Kram och tack för att du finns och delar med dig av dina tankar.

mita sa...

Följer ju din blogg och glömde logga in i tidigare inlägg ...så där står det maritha men vi* är samma person (Mita o Maritha) bara så du inte blir förvirrad *skratt.