tisdag 28 juli 2009

att leva under broarna i en stad som kallar sig stor... kanske låter det romantiskt för någon som levt sitt liv i romanform. Men om staden ligger så till, att den föder vintrar där minusgraderna kan räknas med tvåsiffriga tal är det inte romantiskt. Bara vidrigt.

Det finns människor som inte tror mig när jag berättar om mitt liv där under broar och i tunnlar, soprum och vindskontor. "Sånt har vi inte i Sverige, det är bara dom som inte vill ha egna bostäder som lever så"
Och på sätt och vis är det kanske ett val, man väljer bort något som är omöjligt därför att något i livet, personligheten, erfarenheterna eller vad det nu är, inte är förenligt med det samhället kräver av en människa för att hon ska passa in.

För min del var det inte ett val att inte passa in i de vanliga normerna för hur man ska vara när man är ett barn. Jag valde inte att ha fotografiskt minne och en begåvning som nog hade krävt specialklass. Om man klarar av att räkna volymer när man är sju år och förstår sig på andragradsekvationer innan man börjar mellanstadiet då är man annorlunda. Fast det räknas inte. I det skolsystem jag blev ålagd att följa, skulle jag klara av att arbeta själv eftersom jag hade så lätt för mig. Jag fick inte mycket undervisning eftersom undervisningen handlade om sånt jag redan kunde.
Redan där lärde jag mig att inte be om hjälp, inte fråga efter andras vägledning och att absolut inte kräva plats för mig själv.
Men jag klarade mig rätt bra de första sju åren i skolan. Fick högsta betyg i allt. Och förutspåddes en lysande framtid.
Sen sket jag i resten.
När hela sjuan handlade om att repetera samma skit som vi läst de föregående sex åren la jag av. När skulle skolan handla om något jag inte visste? Nej just det. Det skulle aldrig bli så. Inte i mitt rätt oerfarna perspektiv i vart fall.

Nej jag skyller inte på skolan när jag i nästa andetag berättar att jag fastnade i amfetamin och sedan heroin och horeri.
Men jag tror att jag har en del erfarenheter som kunde vara till hjälp för dem som nog vill väl när de tänker sig att man inte ska ha elitklasser men som missat hela poängen med de där klasserna. Vi som har lätt för teoretiska ämnen behöver specialundervisning för att må bra. Vi har lika mycket rätt till undervisning på vår nivå som de som har lätt för gymnastik eller musik eller något annat man kan få specialfördjupning i. Och kanske är det så att jag skulle besparats mycket om någon hade förstått min ensamhet och försökt möta mig där jag var i stället för att försöka vika ihop mig till något jag inte alls passade in i.
Jag knycker en väns uttryck - jag var utvecklingsstörd, åt fel håll....

3 kommentarer:

Comvidare sa...

Det där resonemanget har jag också fört. Men det är fult att antyda att man har ett barn som är smart. Och ännu värre är det att själv antyda att man har en begåvning utöver det vanliga. Alla får vara sämre, men ingen får vara bättre.

Barn behöver utmaningar som ligger strax ovanför vad de redan kan. Annars lägger de sig ner och självdör. Det finns ju ingen anledning att anstränga sig längre liksom.

Ebba G sa...

Nej jag tror inte man lägger sig ner och självdör, man odlar i stället ett förakt för samhället som skiter i att man finns, man förstår att folk inte förstår att man förstår... Och så hittar man sätt att överleva som innebär att man slipper konfronteras med de där människorna man föraktar. Eller att man får makt över dem - som hora eller chef, spelar liksom ingen roll...Och jag kan lova, att man inte har speciellt mycket medkänsla med dem man föraktar.

Isa sa...

Jag hade det likadant, jag hatade högstadiet för att allt bara var repetitioner. Jag är så tacksam över att ha äldre syskon som jag kunde göra läxorna åt (9 år äldre) och lära mig något. För hade inte skolan funnits hade jag nog vart du, fast i en yngre upptappning.
Kram//Isa